2. Estetik

Preziosi återvänder i inledningen till kapitel två till frågorna om det kognitiva konstbegreppet: Vilken sorts kunskap tillhandahåller konsten (Preziosi s 63)?

Den här gången är det två filosofer som får besvara frågan på var sitt sätt, Immanuel Kant och G W F Hegel. Den förre brukar tillsammans med den mindre välkände Baumgarten räknas som estetikens grundläggare. Kant skilde i sitt filosofiska system mellan estetisk och logisk kunskap. Med estetik menade han den kunskap vi har direkt genom sinnena. Logisk kunskap är sådan som vi sluter oss till genom slutledningar av olika slag. Man kan säga att om vi vet hur rosor ser ut och doftar så äger vi estetisk kunskap om dem. Kunskap om hur rosor skall odlas får vi däremot genom logiken.

För Kant tillhör således upplevelser av naturen det estetiska fältet, men konsten har en särställning som det område inom vilket vi skaffar oss och utvecklar sensorisk kunskap. Senare har estetiken nästan helt kommit att lämna naturen som studieobjekt. Den kunskap vi utvecklar genom konststudier kallar Kant för smak. Genom att skaffa oss estetisk kunskap skaffar vi oss således smak för det sköna.

I texten Vad är upplysning? (1784) diskuterar Kant inte direkt konstvetenskapen utan vetenskap i största allmänhet. Denna programförklaring har dock varit av stor betydelse för alla moderna vetenskaper och förtjänar att läsas av var och en som på något sätt involverat sig i dessa. Utgångspunkten är upplysningen måste grunda sig på människans frigörelse från en självpåtagen träldom. Denna träldom består i att vi vägrar eller inte vågar göra användning av vårt eget förnuft utan förlitar oss på andra. Ha mod att använda ditt eget förnuft! är upplysningens motto enligt Kant (Kant s 70). Detta fria resonemang, som avsäger sig alla auktoriteter, utgör vetenskapens grund och måste tillåtas verka och yttra sig fritt om det skall kunna utvecklas på ett värdigt och värdefullt sätt. Det får inte styras av politiska, religiösa eller andra hänsyn.

Ett utdrag ur Kritik av omdömesförmågan (1790) behandlar mer ingående estetiska frågor. Det här är en svår text som inte är helt enkel för den vanlige konstvetaren att följa in i detalj. Om den förra texten visar att Kant faktiskt kunde uttrycka sig enkelt och vardagligt så är denna filosofiska och fackspråkligt präglade text betydligt mer krävande. Emellertid får man en god uppfattning om Kants sätt att resonera, hans sätt att systematisera frågorna och diskutera dem logiska fram mot de sammanfattande slutledningarna. Textavsnittet visar också vilken vikt Kant lade vid begreppsbildningen och definitioner av olika slag.

Huvudfrågan gäller här om det estetiska omdömet är subjektivt eller objektivt. Kant slår fast att vi när det gäller frågor om smak inte går till objekten och frågar dem om de är sköna eller inte. Istället går vi i sådana fall till oss själva, till subjektet, och frågar om föremålet ifråga är angenämt för sinnet eller inte. Om föremålet är rött eller vitt, det kan vi fråga föremålet om. Men om det är vackert eller fult kan vi bara svara på genom att ställa subjektet frågan (Kant s 79).

Som ett konkret exempel ställer oss författaren inför ett palats (Kant s 80). Vi frågar om palatset är vackert och kan då få allehanda svar. Vi kanske inte tycker om saker som bara är till för att glo på, vi kanske tycker att det är onödigt att slösa pengar på slottsbyggnader när det finns fattiga som har det svårt i världen, eller vi har helt enkelt själva inte den minsta lust att bo i en sådan byggnad. Men det är inte det den estetiska frågan gäller, förklarar Kant. Om palatset är skönt är en smakfråga som ligger vid sidan om och kan skiljas från ovanstående frågor. Det estetiska omdömet karakteriseras av ett intresselöst betraktande som inte bryr sig om moraliska eller praktiska frågor utan enbart frågar efter vårt smakomdöme. I den första definitionen heter det att smak är förmågan att bedöma ett föremåls estetiska värde skilt från andra värden. Ett föremål som i detta avseende uppfattas som positivt kallas skönt (Kant s 84).

De vidare resonemangen leder så småningom till slutsatsen att skönhet, även om det är något vi frågar subjektet om, har anspråk på universalitet (Kant s 89). När vi säger att något är vackert menar vi inte detta enbart utifrån det rena, obefläckade subjektet, utan utifrån den smak vi utvecklat och som har en kunskapsmässig grund. Det finns därför, enligt Kant, en universell smak, en god smak som rent teoretiskt bör gälla alla tider, folk och individer. Många ställer sig nog idag frågande inför ett sådant antagande, men kan möjligen gå med på att delad estetisk kunskap inom ett visst fält (t ex Bachs fugor, Borrominis arkitektur, Agata Christies deckare eller kinesiskt måleri) ofta leder till likartad smak.

Av betydelse är också den tredje slutledningen, nämligen att det estetiska värdet är självtillräckligt och inte frågar efter ytterligare någon anledning för sin existens (Kant s 93). Inför det sköna "kommer förnuftet äntligen till ro", för att tala med Hans-George Gadamer. På samma sätt är det med de väl definierade logiska begreppen enligt Kants resonemang i det fjärde avnsittet. Skillnaden är dock att logiken bygger kunskapssystem utifrån dessa begrepp, medan estetiken har att hålla sig till det enskilda, till konkreta exempel (Kant s 95).

Hegels estetik utgör enligt Preziosi närmast en kontrarevolution i förhållande till Kants. För Hegel är konsten inte i första hand en affär mellan subjekt och objekt (betraktare och konstverk). Konsten får istället sitt värde genom att utgöra konkreta manifestationer av abstrakta idéer. För att konsten skall vara riktigt värdefull krävs tre saker (Hegel s 97-100):

1. Att idén är lämplig och ej opassande.

2. Att den går att konkretisera.

3. Att det färdiga verket blir unikt och individuellt.

Utifrån detta ganska enkla schema för Hegel ett intressant men också avslöjande resonemang om hans syn på konsten i olika kulturer. Den egyptiska konsten misslyckas i förhållande till den europeiska, inte för att konstnärerna var sämre utan för att de hedniska gudar, legender och idéer de hade att gestalta inte var lika fulländade som de kristna. All utomeuropeisk konst är således också underlägsen den västerländska, eftersom idéinnehållet är det (Hegel s 100 ff)!

Hegel räknar också med tre stora perioder i konstens historia, den symboliska, den klassiska och den romantiska (Hegel s 102-105). Den symboliska perioden motsvarar tiden före den klassiska grekisk-romerska konsten. Den romantiska perioden utgörs av hela den kristna konsttraditionen. De tre perioderna utgör en utveckling av mänskliga värden, av tänkande och av kultur. Den konst som skapats utgör helt enkelt konkreta uttryck för andens historia.

Det är lätt att avvisa Hegels idéer som de framstår i det korta avsnittet hos Preziosi och som de förenklat presenterats här. Emellertid har de stor betydelse än idag för allas vårt tänkande. Grundantagandet att det finns en koppling mellan den tid, eller tidsanda, under vilken ett konstverk skapas kvarstår som ett grundantagande för konstvetenskapen. Även tanken att det är särskilda och definierbara idéer som utgör utgångspunkten för mycket av konstskapande förr och nu är en viktig förutsättning för många konstvetenskapliga studier.

Konstvetarens arbete inom Hegels system blir att blottlägga de kulturella faktorerna bakom konstverket. Inom Kants system gäller studierna snarare det som äger rum mellan betraktaren och konstverket och hur detta tillägnande skall förstås och analyseras.

För att sammanfatta ställer oss även det andra kapitlet inför flera intressanta frågor att ta ställning till:

1. Är det möjligt och önskvärt att anlägga ett intresselöst betraktande för att tillägna sig och förstå konst?

2. Går det att tala om en universell smak, att värdera vad som är bra eller dålig konst?

3. Vilken betydelse har de idéer konstnären arbetar med och den tidsanda som råder när konstverket tillkommer för värdet av den konst som skapas?

Litteratur

Immanuel Kant, Vad är upplysning?, 1983

Wilhelm Friedrich Hegel, Inledning til estetikken, 1986 (Norsk översättning)

Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod, 1997

[ NÄSTA KAPITEL ]