Idag klev jag för första gången på ca ett halvår på buss 804 och for iväg till Enköping för att återknyta kontakten med mitt jobb igen. Detta inte minst sedan min rektor kontaktat mig härom veckan och meddelat att planerna på att placera mig ute i det fridfulla, välfungerande C-arbetslaget hastigt och (mindre?) lustigt hade skrinlagts till förmån för en plats i mitt gamla kära (inom parentes sagt röriga, si och så-fungerande) D-arbetslag. Nu borde man ju vara nöjd och glad över att få komma hem, så att säga, men jag anade lite ugglor... och mycket riktigt visade det sig att tjänsten jag ska ta över har kombinationen SO/ENG. SO får jag ju finna mig i, är ju dock anställd som SV/SO-lärare, men engelska är verkligen inte min grej... inte när vi pratar om att lära ut det till andra vill säga.

Så jag kom taggad till tänderna med argument för varför jag borde slippa undervisa i engelska, men det visade sig vara en kamp jag vunnit utan att ens deltaga i den... Mina gamla kolleger minns tydligen vad jag gillar och inte och kanske vågar de inte köra med mig (jag är ju ändå deras gamla arbetslagsledare! ), så de hade fixat om i tjänsterna. Så i vår ska jag ha SO i år 6-9 och svenska i år 6-7. Låter OK på det hela taget, fast mycket undervisning blir det ju! Och så ska jag ju räkna ett och annat mattetal också...

- Maria

Så jag var nere på stan i eftermiddags för att köpa de där sista presenterna, och sedan gå och klippa mig. Min frisör tar inte kort, så jag (som annars gått över till kontantlöst) var tvungen att stå i bankomatkö. Kön var ganska lång, och efter tio minuters väntan var det tre framför mig: en man, en handikappad tjej med ledsagare och en grupp högstadiekillar.

Högstadiekillarna blir klara, och den handikappade tjejen i permobil sträcker sig upp för att sätta i sitt kort. Men vad nu? Det går ju inte att stoppa in! Hon testar två gånger, och hennes assistent kommer fram för att hjälpa till. Just när hon ska testa en gång till så kommer det ut ur maskinen ett halvt kontokort, brutet på längden. Den andra halvan sitter såklart kvar inne i maskinen som strax slocknar och börjar lysa rött. Bakom oss står tjugofem personer i kön, och bredvid oss en lika lång kö till den sista fungerande maskinen.

Jag blev så jävla arg!! Det var fanimig det lägsta jag varit med om! Att bete sig sådär är illa nog, men mot en handikappad? Vilken jävla hobby! Självklart hade idioterna sprungit iväg sedan länge när problemet uppdagades, men jag hoppades efteråt att jag skulle se dem på gågatan så jag kunde krossa ett näsben eller två! Och dem kommer jultomten ge dyra presenter om tre dagar för att de varit så snälla under året!

Okej, nu har jag avreagerat mig ...

-Jonas

För någon timme sedan fick vi hem paket från Apple! Vi har packat upp och beundrat våra nya tekniska underverk, men installation får vänta till senare – faktiskt har vi packat ned allt igen för att Elias inte ska komma åt grejorna ...



Nu vill jag egentligen skolka från mötet ikväll, eller kanske stanna hemma hela julhelgen för att pilla med leksakerna, men det går ju inte! Ah, man får väl titta lite på lådorna och längta några dagar till ...

-Jonas

Idag var det julavslutning på Spiran, Vindhemskyrkans öppna förskola. Eftersom Maria åkt till Enköping för att förbereda sig inför kommande jobbtermin så tog jag med Elias dit. Tyvärr insåg jag inte att avslutning innebar familjegudstjänst, så när det var dags för den så hade Elias inte fått något mellanmål, utan började bli lite hungrig. Efter tjugo minuter av sjungande och prat började han ledsna (med all rätt, för det var minst lika mycket kvar), och när vi skulle sitta i halvcirkel runt julkrubban ville han iväg.

Jag tänkte att det blir väl mindre skrik om jag ger mig, så han rultade iväg, bakom altaret. När jag vinkade efter honom kom han tillbaka, men stannade på behörigt avstånd – han ville ju att jag skulle jaga honom! Iväg en gång till, runt och under altaret, och bakvägen fram till krubban och prästen som stod där ... Nu ville han förbi, och då tycker han det är lite kul att tränga sig mellan saker för tillfället. Men vad stod där om inte ett två meter högt (men ganska nätt) kors! Elias tog emot sig mot det, men det föl direkt som en fura! Prästen hoppade till, och jag rusade fram för att skopa upp min lille rebell! Puh, ingen skada skedd ...

Sedan blev det ingen mer gudstjänst för Elias.

-Jonas

När Elias går och lägger sig är det en sak som gäller: pyssla! Billiga, hemgjorda julklappar kräver en del tid, elt enkelt, så vi har underliga projekt i köket, färger och penslar står framme och symaskinen går för fullt. Det är väl helt enkelt så att antingen har man pengar (så man kan köpa dyra presenter) eller så har man tid( så man kan göra personliga, billiga presenter). Vi har väl strängt taget kanske ingetdera, men hellre mat på bordet än sömn på natten är vår paroll!

Tänk att det ska vara så svårt att önska sig saker! Ju äldre jag blir desto mer blir jag som pappa. Jag önskar mig helt enkelt ingenting. Jag är sådan att om jag vill ha någonting (inte jätteofta) så går jag och köper det, om jag har råd. Har jag inte råd så sparar jag tills jag har råd (detta är då ofta saker runt några tusen). Jag har också någon slags låsning i att jag vill att man verkligen har nytta av sina presenter. Presenter som bara åker in i en låda för att glömmas är ju ganska tråkiga, tycker jag (både när man ger och när man får). Är det inte egentligen mycket roligare att ge bort presenter? Hmm ... Nej, jag är nog inte mogen att löpa linan ut med den tanken riktigt än ... Jag uppdaterar därför min önskelista lite ...

-Jonas

Häromdan kom förläggaren förbi med en låda choklad, och Maria började snacka om att jag nu blivit en sådan där som får massa julklappar från arbetsgivarna, som hennes far. Jag tycker då att en chokladask inte riktigt sätter mig i samma liga som Regeringskansliets förvaltningschef ...

Nåja, det har ju blivit den tid på året då man måste använda sina slantar på inköp till företaget för att inte åka på en skattesmäll, så vårt eget (nu vilande) företag har därför köpt oss en julklapp, som i onsdags hämtades av speditionsfirman från fabriken i Cork, Irland. Det är nämligen dags att byta ut vår snart fyra år gamla iMac, som så troget tjänat oss, och införskaffa den senaste modellen. Kanske kommer den hit innan julafton, om vi har lite tur i tullen!

Jag bestämde dessutom att vi behövde en sådan där liten portabel hårddisk till den nya datorn. För att flytta stora filer på, förstår ni. Att den spelar musik är bara en plojartad extrafiness

-Jonas

Nu var det en dryg vecka sedan, men jag måste ju ändå berätta något om vårt besök på Hamburger Börs förra fredagen, där vi intog "dinner and a show" – i detta fall alltså R.E.A. Vi virrade lite för att hitta till stället ifråga, så vi kom lite i sista minuten för att få vår bordsplats. Det kändes lite konstigt att sitta inklämda vid ett långbord med främlingar istället för att få ett eget bord, men det kom man såklart över. Maten var mycket god (men dyr!) – jag tog kycklingspettet, tournedos och halloncheesecake med lite vin, och Maria beställde laxtartar, också tournedos samt petade sig igenom en osttallrik allt ackompanjerat av cola. Mums! Snudd på fem köttbullar ...

Som inbitna festarrangörer kunde vi inte låta bli att imponeras av arrangemanget också, men det är klart, det kan ju vara en orsak till att vinet var fem gånger dyrare än på de fester vi brukar göra!

När vi så betalat notan smög vi oss ned och tog plats långt fram på parkett. Innan föreställningen började hade de en projektorduk framför ridån som man kunde skicka sms till. Det märktes ganska klart att det var ett populärt ställe för firmans julfest ...

Själva föreställningen var väldigt rolig, helt klart fyra köttbullar. Vissa sketcher föll lite platt, eller missade något av ledorden roligt, elakt och aktuellt, men det mesta höll hög klass. Kanske lite spretigt också, jag menar, Maria Möller gjorde riktigt roliga imitationer, men det fanns inte direkt någon röd tråd, samma sak med kavalkaden av sångnummer mot slutet. Jag tycker nog som helhet lite längre sketcher är roligare.

Några höjdpunkter: Ernst Kirschstieger var mysig, Andreas Nilssons trailer var helt galen, Sanne Salomonsen var rock'n'roll, Maria Möller som Nanne Grönvall, sågningen av Josefin Nilsson, Niklas Strömstedt i mimform, topp 10 med Josefine Sundström ...

Det bästa med hela kvällen var dock att det gick så bra för mamma och pappa att ta hand om lillen!

-Jonas

Oerhört försenat kommer här bilder från Mats och Karins bröllop, som gick av stapen i Domkyrkan med efterföljande fest i Vasasalen på slottet den 10 september.

- Jonas & Maria

Elias har lärt sig ett nytt ord: Kaka! (Eller snarare ka ka ka.) Dessutom har han järnkoll på var burken med pepparkakor finns... och eftersom han har en så vek och eftergiven mor äter han dessutom alldeles för många pepparkakor varje dag. Men det är ju snart jul...

- Maria

Efter runt tio dagar av den otäcka femminutersmetoden kan jag konstatera att Elias i kväll somnade efter kanske tre gnällljud, inom två minuter efter att jag stängde dörren och sade godnatt. För första gången fällde han dessutom inte en enda tår i sovrummet, utan till och med skrattade och gurglade fram en massa roliga läten medan vi läste tre böcker från pärm till pärm (varje bok läste två gånger, långsamt och omsorgsfullt) och sjöng några godnattvisor. Peppar, peppar... det är inte utan att till och med jag börjar tro att det här kan fungera!

Dessutom kan jag stolt rapportera att Elias har fått en tand till i överkäken. Den upptäcktes egentligen redan för någon vecka sedan, men vi glömde skriva om det. Det verkar vara fler på gång, fast i den takt han får tänder lär det väl dröja ett par månader innan de skådar dagens ljus på riktigt...

Det faktum att Elias nu äntligen har två tänder i överkäken innebär också att han för första gången i sitt liv kan bita av saker själv. Det gör han också med stort nöje - att äta banan och smörgås har fått helt nya rolighetsdimensioner! Men det godaste på menyn denna vecka är ost (som han aldrig gillat förut...), så nu har vi köpt en jättestor, fet goudaost som han kan få äta upp alldeles på egen hand (istället för att han äter upp vår dyra magra prästost).

Ja, och så måste jag väl tyvärr också rapportera att det (som väntat) inte blir någon dagisplats. Vi pratade med ansvariga idag och fick ett brev från dem med posten någon timme senare, och har således både muntligen och skriftligen fått samma besked: Det blir dagis allra tidigast i april (och att döma av tonfallen i såväl röst som brev misstänker vi att vi i praktiken inte kommer att få någon plats förrän i höst). När vi frågade ansvariga vad vi ska leva på om (eller snarare när) föräldradagarna tar slut förklarade de kort och gott att de inte har några råd att komma med, men gav oss namn och telefonnummer till chefen om vi ville ringa och klaga... Hm, han kanske kan betala våra räkningar åt oss?

- Maria

Julen är räddad! En extra dryg månadslön har precis landat i våra bankkonton, så då kan man se framtiden an med lite mindre bävan. Visserligen ska vi lägga undan pengarna, eftersom vi inte får någon dagisplats och inte kommer ha föräldradagar nog för att överleva våren, men ändå! Nu behöver vi inte oroa oss för att Förskringskassan misslyckats att betala ut pengar till Maria för andra månaden i rad, utan har lite buffert att handla julklappar för!

-Jonas

Efter tre dagar börjar nu vårt tålamod med Elias arga skrik från sovrummet ge lite resultat. Under dagen har han inte tappat all kontroll över tarmen av ren ilska, som han gjorde de tre nattningarna dessförinnan, och han har dessutom faktiskt somnat (eller tystnat) ganska direkt efter att vi lagt honom.

Å andra sidan har han blivit lite mer ljudkänslig, och börjar skrika vid sin första period av ytsömn, ungefär 45 minuter efter att vi lagt honom. Förhoppnigsvis går det också över ...

-Jonas

Det har varit en stormig vecka för familjen, och det verkar fortsätta en bit in i denna vecka också. För en dryg vecka sedan blev Elias lite magsjuk, och därmed började han matvägra nästan allt utom välling. Det lilla han fick i sig rann direkt igenom, och blöjorna avverkades med faslig takt! Problemet var delvis att hans fullkornsvälling ju är lite drivande, som fullkornsmat är, och dessutom så orkade inte magen med den efter ett tag, så det blev några fontänkräkningar över lägenheten då han vände ut och in på magen. När vi istället gav honom lite majsvälling så lugnade saker ned sig – kanske till och med lite för mycket! Mycket riktigt så fick han istället förstoppning av majsvällingen, precis som förut. Det blev till att ta fram termometern igen, för första gången på flera månader ...

(Som en fotnot kan sägas att jag i lördags köpte oss en ny dyr febertermometer, då batterierna på den gamla tagit slut. På Apoteket sa man att batteriet skulle hålla i tio år, men då räknade de visst inte med att man ska använda den fyra gånger i veckan under ett halvårs tid för att gräva ut nummer två ur sin sons rumpa ...)

Nå, sedan blev han i alla fall kry igen, och busade och åt kakor så det stod härliga till i söndags, då han både hann med att träffa mormor, morfar, farmor och farfar samt besökte ett födelsedagskalas. Faktum är att han mådde så bra igen att vi vågade oss på att inleda ett test med den fruktade femminutersmetoden! Maria har länge varit skeptisk till den, eftersom den är lite kallhamrad – den går i enkelhet ut på att man lär barnet att sova genom att bara lägga det i sängen och säga godnatt, och sedan titta in var femte minut tills det slutar skrika och somnar – men nu hade fler och fler i bekanskapskretsen lyckats, så kanske vi vågade ändå ...

Första experimentet gick över förväntan, då han somnade på bara drygt 20-30 minuter! Då var han å andra sidan gräsligt trött redan, men även då han skulle sova lunch idag gick det på bara en kvart, så vi trodde ju att vi fixat biffen. Tyvärr blev det lite komplikationer nu under kvällen. Först så somnade han som han skulle, men det tog nog 20-30 minuter nu igen av lite mer hysteriskt skrikande än natten innan. Vi misstänkte att det var för att han inte var lika trött som igår kväll (och kanske att han började leka med extranapparna Maria lagt i sängen), men när han somnat och Maria gick in för att stoppa om honom upptäckte vi att han under gråten lyckats fylla sin blöja. Vi försökte med ett blöjbyte i mörkret med en sovande Elias, men han sov inte djupt nog utan vaknade till av detta samt en ringande telefon. Sedan var det bara ned i sängen igen utan tröst eller pardon, och då började givetvis en ny ännu lite värre gråtperiod. Denna gång var det heller inte bara Elias som grät – Maria började se allt mer blek och kallsvettig ut ju längre tid det tog. Men som tur var somnade han till slut av ren utmattning.

Förhoppningen är ju att Elias sömnvanor ska ha stabiliserat sig till på fredag, så Maria kan föja med mig på R.E.A. på Hamburger Börs (min födelsedagspresent), men vi får väl se hur det blir med det.

Nä, nu ska vi dricka lite glögg och se klart den lättsamma kärlekskomedin "Closer".

-Jonas