Någon gång i mitten av augusti ringde Maria till min mobil, helt uppriven och med gråten i halsen. Medan hon varit ute och let med Elias på gräsmattan hade hon tappat bort sin vigselring! Tydligen hade den bara glidit av fingret och landat i gräset, och nu hade hon letat och letat med inte funnit den. Det var inte annat att göra än att jag fick lov att komma hem, och en minut efter att Maria visat var hon trodde att hon tappat ringen så var den återfunnen! Allt var frid och fröjd igen ...

Så gick det en vecka, och Maria åkte till en bekant på andra sidan stan för att Elias skulle få leka med hennes döttrar. Då hände det igen – Marias fingrar krympte av kylan, och ringen gled av, rakt ned i sandlådan! Hur hon än letade kunde hon inte hitta den. Kanske var det så att den inte ville bli hittad? Nu fanns det ingen hjälp att hämta, så hon fick åka hem utan ring.

Som tur var så spreds ryktet på lekplatsen om en försvunnen ssskatt, och bara några veckor senare var det nån liten hobbit som hittat den nere i sanden! Uppenbarligen var det ingen ond ring (även om den en gång snittat upp Marias öra), så den lilla hobbiten kände inget behov av att äga den själv utan berättade för sin mamma vad han hittat. Och så, ytterligare några veckor senare, har ringen sedan igår hittat hem igen! Maria har dock bestämt sig för att det kanske inte var en ond ring, men oturlig var den iallafall, och kanske lite för stor, så nu ligger den i en liten ask i väntan på att bli omstöpt.

Snipp snapp snut, så var sagan anekdoten slut!

-Jonas