Efter runt tio dagar av den otäcka femminutersmetoden kan jag konstatera att Elias i kväll somnade efter kanske tre gnällljud, inom två minuter efter att jag stängde dörren och sade godnatt. För första gången fällde han dessutom inte en enda tår i sovrummet, utan till och med skrattade och gurglade fram en massa roliga läten medan vi läste tre böcker från pärm till pärm (varje bok läste två gånger, långsamt och omsorgsfullt) och sjöng några godnattvisor. Peppar, peppar... det är inte utan att till och med jag börjar tro att det här kan fungera!

Dessutom kan jag stolt rapportera att Elias har fått en tand till i överkäken. Den upptäcktes egentligen redan för någon vecka sedan, men vi glömde skriva om det. Det verkar vara fler på gång, fast i den takt han får tänder lär det väl dröja ett par månader innan de skådar dagens ljus på riktigt...

Det faktum att Elias nu äntligen har två tänder i överkäken innebär också att han för första gången i sitt liv kan bita av saker själv. Det gör han också med stort nöje - att äta banan och smörgås har fått helt nya rolighetsdimensioner! Men det godaste på menyn denna vecka är ost (som han aldrig gillat förut...), så nu har vi köpt en jättestor, fet goudaost som han kan få äta upp alldeles på egen hand (istället för att han äter upp vår dyra magra prästost).

Ja, och så måste jag väl tyvärr också rapportera att det (som väntat) inte blir någon dagisplats. Vi pratade med ansvariga idag och fick ett brev från dem med posten någon timme senare, och har således både muntligen och skriftligen fått samma besked: Det blir dagis allra tidigast i april (och att döma av tonfallen i såväl röst som brev misstänker vi att vi i praktiken inte kommer att få någon plats förrän i höst). När vi frågade ansvariga vad vi ska leva på om (eller snarare när) föräldradagarna tar slut förklarade de kort och gott att de inte har några råd att komma med, men gav oss namn och telefonnummer till chefen om vi ville ringa och klaga... Hm, han kanske kan betala våra räkningar åt oss?

- Maria