Sat - February 19, 2005
länge sen senast
Hej igen kära
läsare,
Jag tror inte jag har många läsare kvar efter att inte ha skrivit på ett halvår. Men mycket har ändrats, och nu vill folk se mitt nyaste klipp:
Skall göra om den röda färgen så den inte ser så rosa ut. Idén är att håret är rött, vitt och blått, som den amerikanska flaggan. Anledningen? Jag fick till slut mitt amerikanska medborgarskap förra veckan, efter bara 24 år i landet.
För att sväras in gick jag klockan nio en vardagsmorgon till en stor sal uppe på Nob Hill i San Francisco, med 1.405 andra, från 97 olika länder. Största gruppen kom från Kina, men det var en hel del från Mexico, Filippinerna, Taiwan och Centralamerika också. Jag verkade vara den enda finländaren, men det fanns en svensk, en dansk och en norrman också. De flesta kom i vardagskläder, vilket var förståeligt eftersom de säkert gick till jobbet efteråt, men jag tog på kostym och slips. En hel del var ganska långtråkigt: talen var av byråkrater i immigrantverket. Men när vi sjöng Star-Spangled Banner och sedan svor att vi avsäger oss trohet till främmande prinsar och potentater var det rörande. Om jag bara blivit klar med min lilla kurs i att sjunga i ton först...
Något jag märkt under processen att bli naturaliserad är att de flesta som jobbar för immigrantverket (US Citizenship and Immigration Service, som hör till Department of Homeland Security) själva är immigranter. Åtminstone talar väldigt många engelska med brytning: hon som tog fingeravtrycken, han som intervjuade mej, hon som satt i reception, osv. Jag undrar om det finns andra länder där invandringen sköts av invandrare i lika hög grad.
Det fanns en TV-kamera i rummet också. Den kom förstås rakt fram till en av kanske fem kvinnor som var klädda i slöjor. Har svårt att tro att avsikten var annan än att bevisa något. Kanske att det finns muslimer som fortfarande vill bli medborgare här. Eller att vi var en brokig skara. Vad vet jag.
För första gången sedan jag var sju år har jag medborgarskap i landet jag bor i. För första gången i livet är jag medborgare i ett land där jag kan det dominerande språket. Allt jag väntade mej var att få rösta. Istället fick jag ett hem. Inte dåligt.
Jag tror inte jag har många läsare kvar efter att inte ha skrivit på ett halvår. Men mycket har ändrats, och nu vill folk se mitt nyaste klipp:
Skall göra om den röda färgen så den inte ser så rosa ut. Idén är att håret är rött, vitt och blått, som den amerikanska flaggan. Anledningen? Jag fick till slut mitt amerikanska medborgarskap förra veckan, efter bara 24 år i landet.
För att sväras in gick jag klockan nio en vardagsmorgon till en stor sal uppe på Nob Hill i San Francisco, med 1.405 andra, från 97 olika länder. Största gruppen kom från Kina, men det var en hel del från Mexico, Filippinerna, Taiwan och Centralamerika också. Jag verkade vara den enda finländaren, men det fanns en svensk, en dansk och en norrman också. De flesta kom i vardagskläder, vilket var förståeligt eftersom de säkert gick till jobbet efteråt, men jag tog på kostym och slips. En hel del var ganska långtråkigt: talen var av byråkrater i immigrantverket. Men när vi sjöng Star-Spangled Banner och sedan svor att vi avsäger oss trohet till främmande prinsar och potentater var det rörande. Om jag bara blivit klar med min lilla kurs i att sjunga i ton först...
Något jag märkt under processen att bli naturaliserad är att de flesta som jobbar för immigrantverket (US Citizenship and Immigration Service, som hör till Department of Homeland Security) själva är immigranter. Åtminstone talar väldigt många engelska med brytning: hon som tog fingeravtrycken, han som intervjuade mej, hon som satt i reception, osv. Jag undrar om det finns andra länder där invandringen sköts av invandrare i lika hög grad.
Det fanns en TV-kamera i rummet också. Den kom förstås rakt fram till en av kanske fem kvinnor som var klädda i slöjor. Har svårt att tro att avsikten var annan än att bevisa något. Kanske att det finns muslimer som fortfarande vill bli medborgare här. Eller att vi var en brokig skara. Vad vet jag.
För första gången sedan jag var sju år har jag medborgarskap i landet jag bor i. För första gången i livet är jag medborgare i ett land där jag kan det dominerande språket. Allt jag väntade mej var att få rösta. Istället fick jag ett hem. Inte dåligt.
Posted at 04:55 PM
Sat - September 25, 2004
Läs vad irakierna själva säger!
Numera kan jag inte få nog av irakiska
bloggar - bloggar skrivna av irakier i Irak. De lugnar och tröstar i
vår oförståeliga värld. Konstigt nog - eller kanske bara
ovant nog, efter ett helt liv av tidningar och TV-nyheter - så gör de
bättre ifrån sej på att måla en trovärdig bild av hur
det står till i Irak. Det är väl naturligt, eftersom de som
skriver är därifrån, skriver därifrån och bor där.
I jämförelse låter nyhetsmedierna som jag läser, ser och
hör (allt från kanadensiska radionyheter till Fox News, AlBawaba.com
och Asia Times) som benrangel utan kropp: tomt skaller. Bloggarna ger perspektiv
men får en närmare händelserna på samma
gång.
Kanske jag bara är betryggad av att livet går vidare, trots hur hemska bilderna ser ut och lidandet jag vet ligger bakom siffrorna. Men det skiner också en mänsklig optimism, en djup tilltro till framtiden och - något man inte skulle vänta sej - en hel massa förnuft angående nuläget. Läs till exempel 'A Star from Mosul ', en blog skriven av en tonårig flicka. Hon visar också en del bilder. Mest är det vardag och familj det handlar om. Det är svårt att läsa hur normalt hon skriver om att en bomb exploderade nära hennes släktingars hus.
Men mina favoriter är förstås de politiska bloggarna. 'Healing Iraq ', 'The Mesopotamian ', 'Iraq at a Glance ', 'Iraq the Model ', Iraq & Iraqis ', 'Hammorabi' . Det som händer i Irak idag är avgjörande för världens framtid. Folk som tror annat är blinda för krafterna bakom skeden. Att tro att det "bara" är Irak som står på spel är oerhört naivt. Läs de här bloggarna i några veckor och säg sedan att den USA-ledda koalitionen bör överlämna de som skrivit, deras familjer, deras grannar och medarbetare till dem som spränger upp barn, kidnappar läkare, mördar professorer, halshugger lastbilsförare, skymfar heliga byggnader, och bara i största allmänhet terroriserar landets hederliga befolkning.
Vilket för mej till frågan, varför är Sverige så fegt? Varför står inte svenskarna upp och säger att de fått nog, och banne mej, nu mobiliserar vi till stöd för Iraks rättfärdiga folk och skickar trupper dit? Sverige, som ger sej ut för att vara så moraliskt och upprätt. Dags att sätta exempel! Nej, jag vet varför Sverige håller svansen mellan benen och gnäller på husse. Det är viktigare att peka fingret än att rulla upp ärmarna och göra något åt älendet som kallas terrorism. Och säg inte att Irak inte är del av kampen mot terroristerna! Det började kanske inte så när Bush invaderade, men det är så idag. Glöm igår.
Kanske jag bara är betryggad av att livet går vidare, trots hur hemska bilderna ser ut och lidandet jag vet ligger bakom siffrorna. Men det skiner också en mänsklig optimism, en djup tilltro till framtiden och - något man inte skulle vänta sej - en hel massa förnuft angående nuläget. Läs till exempel 'A Star from Mosul ', en blog skriven av en tonårig flicka. Hon visar också en del bilder. Mest är det vardag och familj det handlar om. Det är svårt att läsa hur normalt hon skriver om att en bomb exploderade nära hennes släktingars hus.
Men mina favoriter är förstås de politiska bloggarna. 'Healing Iraq ', 'The Mesopotamian ', 'Iraq at a Glance ', 'Iraq the Model ', Iraq & Iraqis ', 'Hammorabi' . Det som händer i Irak idag är avgjörande för världens framtid. Folk som tror annat är blinda för krafterna bakom skeden. Att tro att det "bara" är Irak som står på spel är oerhört naivt. Läs de här bloggarna i några veckor och säg sedan att den USA-ledda koalitionen bör överlämna de som skrivit, deras familjer, deras grannar och medarbetare till dem som spränger upp barn, kidnappar läkare, mördar professorer, halshugger lastbilsförare, skymfar heliga byggnader, och bara i största allmänhet terroriserar landets hederliga befolkning.
Vilket för mej till frågan, varför är Sverige så fegt? Varför står inte svenskarna upp och säger att de fått nog, och banne mej, nu mobiliserar vi till stöd för Iraks rättfärdiga folk och skickar trupper dit? Sverige, som ger sej ut för att vara så moraliskt och upprätt. Dags att sätta exempel! Nej, jag vet varför Sverige håller svansen mellan benen och gnäller på husse. Det är viktigare att peka fingret än att rulla upp ärmarna och göra något åt älendet som kallas terrorism. Och säg inte att Irak inte är del av kampen mot terroristerna! Det började kanske inte så när Bush invaderade, men det är så idag. Glöm igår.
Posted at 01:52 AM
Fri - September 24, 2004
Kofi och Saddam
För några dagar sedan förklarade
FNs Kofi Annan att invasionen av Iraq var illegal. Åtminstone en bloggare i
Irak (Iraq the Model) tycker det var dumt och
publicerade en artikel av en amerikansk diplomat angående ämnet.
Problemet är att nu kan Saddam Husseins försvarsadvokater säga
att eftersom invasionen var illegal så är Hussein fortfarande landets
lagliga härskare. I teorin skulle han alltså kunna friges,
återupprättas och sedan kräva ersättning av USA,
Storbrittanien och Norge. Lyckligtvis är Annan inte en världsdomstol
på en person. Dock kan - kommer - hans uttalande att användas i
propagandasyften av de värsta människorna som rört sej på
planeten i det här milleniet. Och det visar hur otänksamma en del
människor är.
Posted at 03:50 AM
Mon - September 20, 2004
Maui 2
En dag körde vi till vägens ända,
nere vid La Perouse Bay, och vandrade ut över ett stort lavafält: se
mitt inlägg från den femte september nedan. Men nu har jag bilderna
från filmkameran. Terrängen var som synes hemsk att vandra över,
och jag önskade att jag var barn och kunde leka
kurragömma.
Kusten på La Perouse Bays västra sida såg karg ut. Vågorna sköljde in i småvikarna, så när man snorklade fick man verkligen se upp så att inte svallet förde en rakt upp mot de vassa lavaklipporna. Blodbad var inte vad vi var ute efter. Men fisklivet undertill var värt mödan.
Här är vi nedanför Iao Needle'. Bergen bakom och runt oss är West Maui Mountains, som når upp till 1.764m.ö.h:
En natt körde vi upp till toppen av vulkanen Haleakala (3.055m.ö.h.) för att se på soluppgången. Molnen kom upp från sidan av berget kanske en minute före solen gick upp. Men sedan vandrade vi ner i kratern, som är ungefär 1.000m djup, på en stig som heter Sliding Sands. Tyvärr måste man vandra tillbaka upp, så det blev inte av att gå ända ner. Nästa gång bokar vi plats i en av stugorna i kratern och gör en längre vandring. Underbart landskap. Där vi gick var det långt ifrån grönt - mera liknade det en ordentligt torr öken, även om det regnar en hel del där uppe.
Sliding Sands-stigen i kratern:
Ett till foto innifrån Haleakala:
Kusten på La Perouse Bays västra sida såg karg ut. Vågorna sköljde in i småvikarna, så när man snorklade fick man verkligen se upp så att inte svallet förde en rakt upp mot de vassa lavaklipporna. Blodbad var inte vad vi var ute efter. Men fisklivet undertill var värt mödan.
Här är vi nedanför Iao Needle'. Bergen bakom och runt oss är West Maui Mountains, som når upp till 1.764m.ö.h:
En natt körde vi upp till toppen av vulkanen Haleakala (3.055m.ö.h.) för att se på soluppgången. Molnen kom upp från sidan av berget kanske en minute före solen gick upp. Men sedan vandrade vi ner i kratern, som är ungefär 1.000m djup, på en stig som heter Sliding Sands. Tyvärr måste man vandra tillbaka upp, så det blev inte av att gå ända ner. Nästa gång bokar vi plats i en av stugorna i kratern och gör en längre vandring. Underbart landskap. Där vi gick var det långt ifrån grönt - mera liknade det en ordentligt torr öken, även om det regnar en hel del där uppe.
Sliding Sands-stigen i kratern:
Ett till foto innifrån Haleakala:
Posted at 02:23 AM
Fri - September 17, 2004
Sourze.se
Har skrivit en del debattinlägg på en
svensk sajt, sourze.se:
Irakiska bloggar
Hälften av alla amerikaner är inte idioter
Från den vänstra kusten
Läs och kommentera.
Irakiska bloggar
Hälften av alla amerikaner är inte idioter
Från den vänstra kusten
Läs och kommentera.
Posted at 04:43 AM
Maui 1
Här kommer de första bilderna.
Börjar med vägen till Hana: 50 miles (80km) från närmaste
ort, Pa'ia, på en väg som inte slutar slingra ett ögonblick.
Någon har räknat till 500 svängar, men det är lite
svårt att förstå hur man kan räkna dem när det alltid
svänger. Dessutom är vägen smal, och ofta bara en bil bred,
speciellt över broarna. Och det finns gott om broar: hur skulle man annars
kunna ha vattenfall överallt? Problemet är förstås att man
måste stanna och utforska titt som
tätt.
The Blue Pool, några kilometer på skogsväg från vägen till Hana, med min egen wahini under vattenfallet. Några steg bakom mej där jag tog bilden slog stora havsvågor mot klippor och stenar.
Kanske fem, sex kilometer söder om Hana, på östra sidan ('vind-sidan') ön: papaya, ananas, kokosnötsmjölk. Susan tog sin smoothie med banan - ett bra val. Dyra var de: $5 för en liten kopp på kanske en kvartliter. Tjejen som jobbar där (jo, hon står där i skuggan, bortvänd) bor tvärs över vägen i ett litet skjul, nästan helt utan grannar. Hon tjänar $10 per timme, härstammar från Hana-trakten, men tänker flytta till Seattle-trakten för att vara närmare sin familj.
Vägen från Hana till Kula - ganska öde efter Seven Sacred Pools, som inte alls är värst heliga. Däremot verkade vägen helt helig. Jag drömmer om sådana här vägar. Synd bara att den sidan ön är väldigt blåsig, även om det är vinden som håller folk borta.
The Blue Pool, några kilometer på skogsväg från vägen till Hana, med min egen wahini under vattenfallet. Några steg bakom mej där jag tog bilden slog stora havsvågor mot klippor och stenar.
Kanske fem, sex kilometer söder om Hana, på östra sidan ('vind-sidan') ön: papaya, ananas, kokosnötsmjölk. Susan tog sin smoothie med banan - ett bra val. Dyra var de: $5 för en liten kopp på kanske en kvartliter. Tjejen som jobbar där (jo, hon står där i skuggan, bortvänd) bor tvärs över vägen i ett litet skjul, nästan helt utan grannar. Hon tjänar $10 per timme, härstammar från Hana-trakten, men tänker flytta till Seattle-trakten för att vara närmare sin familj.
Vägen från Hana till Kula - ganska öde efter Seven Sacred Pools, som inte alls är värst heliga. Däremot verkade vägen helt helig. Jag drömmer om sådana här vägar. Synd bara att den sidan ön är väldigt blåsig, även om det är vinden som håller folk borta.
Posted at 04:33 AM
Sun - September 5, 2004
Maui, Hawaii
Vi har nu varit 24 timmar på ön Maui, i
ögruppen Hawaii. Första gången på just den här ön
- och inte är den dålig: röstas ofta till världens vackraste
ö i resetidningar, fast mest då amerikanska resetidningar
förstås. Ändå: massor med olika sandstrånder (svart
sand, röd sand, lång, bred, palmbeströdd, obefolkad, osv), en
stor vulkan (Haleakala, någonstans över 3.000m.ö.h.),
lavafält, rörsockerfält, vattenfall, djunglar (ja, halvdjunglar),
golfbanor, söta små städer (Hana, Lahaina), vattenfall,
korallrev, småöar, slingrande vägar, färgranna blomster,
vattenfall... Åtminstone lär det vara så. Hittills har vi sett
den lilla flygplatsen, flera stora shoppingcenter, snabbköp, snabbmat,
höga priser, och en rad semesterlägenhetshus längs stranden
(däribland det vi bor i, Sugarbeach Resort i Kihei). Ja, och
sockerrörsfält och golfbanor. Lyxhotell har jag sett infarter till,
men själva hotellen ligger bortom palmer och gräsmattor.
Men det är inte tokigt här. Civilisation har sina fördelar: man mår inte dåligt av maten. Och vi bor på marknivå precis vid havet: kanske 20 steg till vågorna. Den här bilden tog jag från dörren: I fjärran (cirka 20km) syns ön Kaho'olawe
I morse körde vi ner till La Perouse Bay, slutet på vägen (sydöstra sidan av Maui är obefolkad och helt öde). Vi vandrade - klättrade är riktigare, även om det fanns antydningar till stig här och var - ut över lavafälten till en serie småvikar som vätter mot bukten. Ett märkligt landskap: nästan helt utan växtlighet, skarpa klippor i råa former - som om lavan stelnade mitt i luften, villket den väl också gjorde. Iallafall har den skarpa kanter och en yta värre än sandpapper, så man vill verkligen inte falla. Utbrottet hände visst år 1790, ganska långt nedanför Haleakala-kratern; lavafältet täcker flera kvadratkilometer. I en av de där småvikarna satte vi på snorklar och fenor och simmade ut mellan lavaklipporna. Såg en hel del fisk: min favorit är en som heter humuhumunukunukuapua'a, mest för namnets skull. Korall var det mindre med här: kanske det inte hunnit växa till sej sedan 1790. Att ta sej in blev mera spännande än väntat: dyningarna skjöt oss ibland rakt mot sandpappersklipporna så att vi måste simma av full kraft.
Och nu på eftermiddagen har jag snorklat ut här framför vår lägenhet till en del korallformeringar som man aldrig skulle ana ligger där under vattnet. Inget spektakulärt, men jag såg en stor sköldpadda (Hawksbill turtle) och en fisk som heter Puffer fish, plus en hel del smärre fiskar.
Men det är inte tokigt här. Civilisation har sina fördelar: man mår inte dåligt av maten. Och vi bor på marknivå precis vid havet: kanske 20 steg till vågorna. Den här bilden tog jag från dörren: I fjärran (cirka 20km) syns ön Kaho'olawe
I morse körde vi ner till La Perouse Bay, slutet på vägen (sydöstra sidan av Maui är obefolkad och helt öde). Vi vandrade - klättrade är riktigare, även om det fanns antydningar till stig här och var - ut över lavafälten till en serie småvikar som vätter mot bukten. Ett märkligt landskap: nästan helt utan växtlighet, skarpa klippor i råa former - som om lavan stelnade mitt i luften, villket den väl också gjorde. Iallafall har den skarpa kanter och en yta värre än sandpapper, så man vill verkligen inte falla. Utbrottet hände visst år 1790, ganska långt nedanför Haleakala-kratern; lavafältet täcker flera kvadratkilometer. I en av de där småvikarna satte vi på snorklar och fenor och simmade ut mellan lavaklipporna. Såg en hel del fisk: min favorit är en som heter humuhumunukunukuapua'a, mest för namnets skull. Korall var det mindre med här: kanske det inte hunnit växa till sej sedan 1790. Att ta sej in blev mera spännande än väntat: dyningarna skjöt oss ibland rakt mot sandpappersklipporna så att vi måste simma av full kraft.
Och nu på eftermiddagen har jag snorklat ut här framför vår lägenhet till en del korallformeringar som man aldrig skulle ana ligger där under vattnet. Inget spektakulärt, men jag såg en stor sköldpadda (Hawksbill turtle) och en fisk som heter Puffer fish, plus en hel del smärre fiskar.
Posted at 08:57 PM
Mon - August 30, 2004
Terrorism-leksak
En liten historia som blivit mycket
uppmärksammad: 14.000 påsar godis distribuerade av ett företag i
Miami har återkallats efter att de funnits inneha små leksaker som
visar ett gulligt litet flygplan som flyger in i ett av två torn, givetvis
World Trade Center. Godisföretaget såg aldrig vad som paketerades med
deras godis, de bara köpte plastleksaker. Importören tog in
föremålen som en liten del av en hel container med liknande saker.
Ännu verkar det inte ens klart från vilket land de kom. Men
någonstans finns det en fabriksägare som vet precis vad han eller hon
gjorde.
Posted at 01:44 AM
Fri - August 27, 2004
Kriminalitetens orsaker
Min
brorsdotter,
som är världens snällaste och sötaste person, pluggar på Stockholms Universitet och skall i höst gå på seminarium i ämnet kriminalitetens orsaker. Jag har förstås saker att säga. Alltid. Alla ämnen. Hur kan det vara så svårt att inte ha en opinion och inte generöst dela med sej till sina medmänniskor, oavsett om de vill höra eller inte? Men å andra sidan, vad skulle vi göra utan opinioner? Hela bloggosfären skulle kollapsa! Så här får ni mina tankar om ett ämne jag verkligen inte kan mer om än alla andra som blivit vapenrånade.
Kriminaliteten, har den ens orsaker? Nej, allvarligt: jag har länge tyckt att den intressantare frågan är varför folk inte begår brott. Hur kommer det sej att vi inte är själviska i stora samhällen (ja, inte de flesta av oss)? Alla andra djurarter är helt själviska eller till och med fientliga mot icke-besläktade medlemmar av deras egen art (eller kanske ibland mot bara dem som inte blivit accepterade in i deras grupp). Tämjda djur är förstås annorlunda. Lyckligtvis studeras ämnet från den sidan mera nu än förr.
Ett annat problem med att granska kriminalitetens orsaker är att (som vanligt) själva frågeställningen leder till ett visst perspektiv. Vad kan man hitta som svar annat än personens bakgrund och omgivning, vare sej i gener eller samhälle? Och om ämnet är sociologi eller liknande så blir svaret förstås inte generna, så samhället klandras. Klandras familjen så leder det ju ändå vidare till samhället i helhet - individen ses som fördärvad av gruppen. Och om samhället klandras så frias ju individen från personligt ansvar, åtminstone i viss mån, åtminstone i teorin. Men teorin betyder mycket, inte bara i domstolarna utan också i folks inställningar till brottslighet.
Ändå måste ju det sociologiska sammanhanget i kriminalitet studeras, för det har ju onekligen inverkan. New York Citys framgångar i att bekämpa brottslighet under 90-talet är ju bevis på det: de kriminella flyttade inte plötsligt därifrån. Jo, en del, till fängelser, men inte tillräckligt många för att förklara fenomenet. Och folks barndomar ändrades inte heller plötsligt, även om en ny generation 20-åriga (alltså högkriminella) män växte upp: sten- och betong-djungeln stod kvar under gråa moln, och materialismen frodades som aldrig förr. Jag kommer ihåg stan från 70- och 80-talen: gatorna var lite skämmande på nätterna, minst sagt. Visst finns det delar av stan som fortfarande inte är så säkra dygnet runt, men mest är stan numera som en stor, livlig och enligt New Yorks mått vänlig by. Gatorna är säkrare än i London eller Paris, till exempel, fast inte så säkra som i Tokyo.
som är världens snällaste och sötaste person, pluggar på Stockholms Universitet och skall i höst gå på seminarium i ämnet kriminalitetens orsaker. Jag har förstås saker att säga. Alltid. Alla ämnen. Hur kan det vara så svårt att inte ha en opinion och inte generöst dela med sej till sina medmänniskor, oavsett om de vill höra eller inte? Men å andra sidan, vad skulle vi göra utan opinioner? Hela bloggosfären skulle kollapsa! Så här får ni mina tankar om ett ämne jag verkligen inte kan mer om än alla andra som blivit vapenrånade.
Kriminaliteten, har den ens orsaker? Nej, allvarligt: jag har länge tyckt att den intressantare frågan är varför folk inte begår brott. Hur kommer det sej att vi inte är själviska i stora samhällen (ja, inte de flesta av oss)? Alla andra djurarter är helt själviska eller till och med fientliga mot icke-besläktade medlemmar av deras egen art (eller kanske ibland mot bara dem som inte blivit accepterade in i deras grupp). Tämjda djur är förstås annorlunda. Lyckligtvis studeras ämnet från den sidan mera nu än förr.
Ett annat problem med att granska kriminalitetens orsaker är att (som vanligt) själva frågeställningen leder till ett visst perspektiv. Vad kan man hitta som svar annat än personens bakgrund och omgivning, vare sej i gener eller samhälle? Och om ämnet är sociologi eller liknande så blir svaret förstås inte generna, så samhället klandras. Klandras familjen så leder det ju ändå vidare till samhället i helhet - individen ses som fördärvad av gruppen. Och om samhället klandras så frias ju individen från personligt ansvar, åtminstone i viss mån, åtminstone i teorin. Men teorin betyder mycket, inte bara i domstolarna utan också i folks inställningar till brottslighet.
Ändå måste ju det sociologiska sammanhanget i kriminalitet studeras, för det har ju onekligen inverkan. New York Citys framgångar i att bekämpa brottslighet under 90-talet är ju bevis på det: de kriminella flyttade inte plötsligt därifrån. Jo, en del, till fängelser, men inte tillräckligt många för att förklara fenomenet. Och folks barndomar ändrades inte heller plötsligt, även om en ny generation 20-åriga (alltså högkriminella) män växte upp: sten- och betong-djungeln stod kvar under gråa moln, och materialismen frodades som aldrig förr. Jag kommer ihåg stan från 70- och 80-talen: gatorna var lite skämmande på nätterna, minst sagt. Visst finns det delar av stan som fortfarande inte är så säkra dygnet runt, men mest är stan numera som en stor, livlig och enligt New Yorks mått vänlig by. Gatorna är säkrare än i London eller Paris, till exempel, fast inte så säkra som i Tokyo.
Posted at 04:16 PM
Thu - August 19, 2004
Björnar och bärsa
En björn hittades nyligen medvetslös
på en gräsmatta i Washington State. Orsaken låg runtom: tre
dussin tomma burkar Rainer öl (ett märke som många människor
där uppe av någon anledning föredrar). Stulna från campare.
När björnen kom tillbaka till medvetande försökte folk jaga
bort den från området, men den ville visst inte, så till slut
fångade de in nallen i en fälla - med två öppna burkar
Rainer som bete.
Varje morgon när jag sätter på radion och hör reklam eller vanligt prat så känner jag mej lättad, snart tre år senare, för att alla normala program och all pinsam reklam inte har ställts in på grund av att det hänt något nytt katastrofalt och oväntat i still med den 11e september. Ju mindre nyheterna är, desto bättre.
I den andan vill jag presentera en nyhet från mitt liv: i går gick jag till lunch i en riktning jag inte brukar gå, och fick då se det här:
Liknande pilar har funnits på många håll i stan i åtminstone 10 år, alla med olika ord, men jag hade aldrig sett den här.
Varje morgon när jag sätter på radion och hör reklam eller vanligt prat så känner jag mej lättad, snart tre år senare, för att alla normala program och all pinsam reklam inte har ställts in på grund av att det hänt något nytt katastrofalt och oväntat i still med den 11e september. Ju mindre nyheterna är, desto bättre.
I den andan vill jag presentera en nyhet från mitt liv: i går gick jag till lunch i en riktning jag inte brukar gå, och fick då se det här:
Liknande pilar har funnits på många håll i stan i åtminstone 10 år, alla med olika ord, men jag hade aldrig sett den här.
Posted at 03:05 AM
Mon - August 16, 2004
Russian Hill
I går kväll var jag med Susan på
en fest för en kollega, hemma hos en annan av hennes kollegor uppe i
högsta våningen i ett höghus på toppen av Russian Hill, en
av San Franciscos centralaste kullar. Fin utsikt i 360 grader: Här syns
lite av finansdistriktet uppe till vänster, i mitten Chinatown, till
höger Nob Hill, och bostadskvarter uppe på Russian Hill i
förgrunden. Åt andra hållet såg man Golden Gate-sundet, men
bilderna blev inte så
bra.
Posted at 10:06 PM
Sat - August 7, 2004
Svenskarna och USA
Läste en artikel
'Vårt behov av att älska USA ' av Lars
Nilsson om hur svenskar tycker om USA mer en de medger, och varför. USA
står för mer än en de flesta länder: det är en idé
(en uppfattning som är ganska självklar för amerikanare).
Idén handlar om "förhoppningar, frihet, självständighet
och... möjligheterna att lyckas." Jag håller helt med
honom.
Folk har starkare känslor när det gäller USA än något annat land - både för och mot. På många sätt är det likadant i hela världen: det är inte fattigdom precis som driver så många tyskar, saudiaraber eller japaner till att hata USA, och vad har USA gjort mot Sverige, Brasilien eller Sydafrika som är så hemskt? Jag tror det har mer att gjöra med en känsla av besvikelse för att USA inte levt upp till idealen i allt det gör, plus enkel avundsjuka och en kännsla av maktlöshet (som inte har endast med USA att göra). Avundsjukan liknar den i 'andrastäder' (Göteborg, Chicago, Manchester, Lyon), vilka ofta jämför sej högst känsloladdat med sina alpha-städer (som Stockholm, NYC, London, Paris). Eller känslorna barn har mot sina föräldrar - USA som världspappa.
Se till exempel på Irak efter invasionen: efter några veckor började irakier klaga inte bara på sina nya problem och de som blivit värre, utan också på att USA inte fixat deras gamla probem. Och man hör fortfarande klagomål i Irak om hur USA av alla länder borde vara mäktigt nog att fixa elektriciteten/säkerheten/vattenförsörjningen/vägarna, oavsett motståndet. Fast på det stora hela verkar nog irakier ha blivit mycket mera realistiska, och snabbt.
Och vad tror folk är alternativet till USAs makt? Ett FN-paradis? Jag gillar inte Bush, men att tro att Jacques Chirac, Vladimir Putin, Hu Jintao inte är de verkliga världspolitiska alternativen (bortsett från Kerry alltså) är att ha huvudet i sanden. Tyvärr borde man nog lägga till kalifen Usama eller hans efterföljare: Al Qaeda kanske inte har en armé eller ett kalifat idag, men de har tålamod. Ingen här skulle anklaga mej för att ha blivit amerika-nationalistisk, men på det stora hela står jag på USAs sida i världen.
Kanske jag blandat kultur och världspolitik lite väl mycket. Min syster, som bor i Schweiz, sade en gång för fem-sex år sedan att Sverige har blivit väldigt amerikankt. Min första reaktion var att det inte alls är så: se bara på de röda små stugorna - och under ytan av McDonalds och raggarbilar och David Letterman på TV så är ändå andan och kulturen helt annorlunda. Men så frågade jag min 13-åriga gudson Charlie, som har besökt sin svenska pappa i Stockholm två gånger, båda sedan han fyllde åtta, och han var helt klar på att det inte finns så stora skillnader. Vilket han tyckte var sorgligt. Sverige var 100% o-exotiskt.
Folk har starkare känslor när det gäller USA än något annat land - både för och mot. På många sätt är det likadant i hela världen: det är inte fattigdom precis som driver så många tyskar, saudiaraber eller japaner till att hata USA, och vad har USA gjort mot Sverige, Brasilien eller Sydafrika som är så hemskt? Jag tror det har mer att gjöra med en känsla av besvikelse för att USA inte levt upp till idealen i allt det gör, plus enkel avundsjuka och en kännsla av maktlöshet (som inte har endast med USA att göra). Avundsjukan liknar den i 'andrastäder' (Göteborg, Chicago, Manchester, Lyon), vilka ofta jämför sej högst känsloladdat med sina alpha-städer (som Stockholm, NYC, London, Paris). Eller känslorna barn har mot sina föräldrar - USA som världspappa.
Se till exempel på Irak efter invasionen: efter några veckor började irakier klaga inte bara på sina nya problem och de som blivit värre, utan också på att USA inte fixat deras gamla probem. Och man hör fortfarande klagomål i Irak om hur USA av alla länder borde vara mäktigt nog att fixa elektriciteten/säkerheten/vattenförsörjningen/vägarna, oavsett motståndet. Fast på det stora hela verkar nog irakier ha blivit mycket mera realistiska, och snabbt.
Och vad tror folk är alternativet till USAs makt? Ett FN-paradis? Jag gillar inte Bush, men att tro att Jacques Chirac, Vladimir Putin, Hu Jintao inte är de verkliga världspolitiska alternativen (bortsett från Kerry alltså) är att ha huvudet i sanden. Tyvärr borde man nog lägga till kalifen Usama eller hans efterföljare: Al Qaeda kanske inte har en armé eller ett kalifat idag, men de har tålamod. Ingen här skulle anklaga mej för att ha blivit amerika-nationalistisk, men på det stora hela står jag på USAs sida i världen.
Kanske jag blandat kultur och världspolitik lite väl mycket. Min syster, som bor i Schweiz, sade en gång för fem-sex år sedan att Sverige har blivit väldigt amerikankt. Min första reaktion var att det inte alls är så: se bara på de röda små stugorna - och under ytan av McDonalds och raggarbilar och David Letterman på TV så är ändå andan och kulturen helt annorlunda. Men så frågade jag min 13-åriga gudson Charlie, som har besökt sin svenska pappa i Stockholm två gånger, båda sedan han fyllde åtta, och han var helt klar på att det inte finns så stora skillnader. Vilket han tyckte var sorgligt. Sverige var 100% o-exotiskt.
Posted at 06:25 PM
Thu - August 5, 2004
Sommarväder!
Här har det varit en ovanligt sval sommar -
mest runt 22-24 grader C. Vanligtvis i San Rafael har vi runt 27-30 grader hela
sommarn, utom några enstaka svala eller heta perioder som kanske varar tre
fyra dagar. Trettio grader här är skönt, så länge man
inte behöver anstränga sej, eftersom den torra luften gör att man
aldrig sitter och svettas och lider. Inget av det här gäller dock i
San Francisco, som har helt andra klimat, alla avsevärt svalare än
vårt i San Rafael. Stan ligger ca. 20km söderut, men på
sommardagarna är det normalt molnigt där medan temperaturen ligger
kanske 10-15 grader C under vår, åtminstone ute vid
stillahavskusten.
Det skulle inte kännas så hårt om det inte vore fråga om Kalifornien. För det första har ju staten ett rykte att leva upp till. Det är inte fråga om södra Kalifornien (som också lär ha en sval sommar i år), men de flesta som inte varit här har för sej att vi har mer eller mindre samma klimat som LA. Dessutom känns det lite som vi har rätt till sol och värme på sommaren. De flesta flyttade ju hit för vädrets skull. Och vi betalar ju ganska ordentligt. Vintrarna är våta och ruskiga. Jag har sett hinkar på vår gård fyllas av regn på 24 timmar (inte från stuprören, utan direkt från molnen). Och priserna här är högre än på de flesta håll, åtminstone jämfört med resten av USA. Egnahem, bilförsäkring, parkeringsböter och mjölken i affären kostar mer än annorstädes, ofta mycket mer. (Läs min jämförelse med Florida från i vintras.) Och om allt det inte vore nog så börjar Kalifornien bli ganska så trångt. Det finns land kvar som inte är bebyggt eller annars upptaget - uppe i nordöstra hörnet. Mycket beror det på dålig planering, eller snarare på att planen var att delstaten skulle ha en befolkning på ca. 15 miljoner, inte 37 som idag. Lägg sedan till att vi har oproportionerligt med naturkatastrofer: inte bara jordbävningar, utan också vinterstormar (med landskred, kusterosion, översvämningar, fällda skogar), torka, skadeinsekter på stor skala och vildbränder i förorterna. Så mycket som vi står ut med och riskerar genom att bo här så borde vi åtminstone få en varm sommar. Vi förtjänar den.
Det skulle inte kännas så hårt om det inte vore fråga om Kalifornien. För det första har ju staten ett rykte att leva upp till. Det är inte fråga om södra Kalifornien (som också lär ha en sval sommar i år), men de flesta som inte varit här har för sej att vi har mer eller mindre samma klimat som LA. Dessutom känns det lite som vi har rätt till sol och värme på sommaren. De flesta flyttade ju hit för vädrets skull. Och vi betalar ju ganska ordentligt. Vintrarna är våta och ruskiga. Jag har sett hinkar på vår gård fyllas av regn på 24 timmar (inte från stuprören, utan direkt från molnen). Och priserna här är högre än på de flesta håll, åtminstone jämfört med resten av USA. Egnahem, bilförsäkring, parkeringsböter och mjölken i affären kostar mer än annorstädes, ofta mycket mer. (Läs min jämförelse med Florida från i vintras.) Och om allt det inte vore nog så börjar Kalifornien bli ganska så trångt. Det finns land kvar som inte är bebyggt eller annars upptaget - uppe i nordöstra hörnet. Mycket beror det på dålig planering, eller snarare på att planen var att delstaten skulle ha en befolkning på ca. 15 miljoner, inte 37 som idag. Lägg sedan till att vi har oproportionerligt med naturkatastrofer: inte bara jordbävningar, utan också vinterstormar (med landskred, kusterosion, översvämningar, fällda skogar), torka, skadeinsekter på stor skala och vildbränder i förorterna. Så mycket som vi står ut med och riskerar genom att bo här så borde vi åtminstone få en varm sommar. Vi förtjänar den.
Posted at 02:00 AM
Filbert Steps
Var i söndags med Charlie till San Francisco
för att se dokumentärfilmen 'Metallica: Some Kind of Monster.' Inte
vad jag skulle ha valt, men filmen var bra gjord, och åtminstone en av
bandmedlemmarna hade ett huvud på skuldrorna. Vi kom in till stan för
tidigt, och medan vi väntade gick vi uppför Filbert Steps, en 'gata'
som består av trappor upp till Telegraph Hill - kanske 100-120 meter upp.
Folk bor där utan tillgång till bil eller annan transport: allt
måste bäras på trappan. På 70-talet anlade en eccentrisk
kvinna en trädgård med mer eller mindre exotiska växter på
den branta sluttningen, så det kommer numera folk från hela
världen för att se något av det mest genuint pittoreska man kan
hitta i landet. Dessutom har folk släppt lös papegojor, som över
decennierna har överlevt och förökat sej. Vi såg en
högljudd flock på kanske 40 fåglar flyga förbi ett par
gånger.
Mest fäste jag mej vid en fuchsia som var stor som ett litet träd. Hemma i min trädgård kämpar jag med att hålla min lilla krukväxt vid livet. Blomma vill den inte.
.
Mest fäste jag mej vid en fuchsia som var stor som ett litet träd. Hemma i min trädgård kämpar jag med att hålla min lilla krukväxt vid livet. Blomma vill den inte.
.
Posted at 01:58 AM
Fri - July 30, 2004
Minnesförluster i filmer
Såg en hel del filmer i flygplanen. Två
tränger sej på i minnet. The
Shawshank Redemption (1994) handlar om
två långtidsfångar i ett brutalt fängelse i nordöstra
USA på 40-, 50- och 60-talen. Bra gjord, och både Morgan Freeman och
Tim Robbins var inlevande i sina roller. Och
50 First
Dates (2004) handlar om en man (Ben Stiller)
som förälskar sej i en kvinna (Drew Barrymore) som förlorar
minnet varje natt, så att han måste få henne att falla för
honom på nytt varje dag. Mera bevis på att ag har blivit ganska
så amerikansk: jag vet inte vem som regisserade någondera filmen, men
jag kände väl till alla ledande skådespelare. Men mest undrar jag
varifrån alla filmer om minnesförlust kommit från? För
fem-sex år sedan handlade alla filmer jag såg om att hitta sin stora
passion i livet, den personliga meningen med att man finns till. På senare
år har jag sett en hel del om minnesförlust, börjande med
Memento,
och sedan sånt som
Iris
och Endless Summer of the Spotless
Mind. Kanske det ligger i tiden, kanske det
är jag.
Posted at 02:55 AM
Irak och Darfur i Sverige, Kerrys chans att vinna
Annars kändes det avskuret från
världen att vara i Sverigte. Stora saker händer i Irak - inte bara
bombningar, utan en äkta strävan efter demokrati - och i Sverige
märktes knappt något. Åtminstone inte i DN eller SvD, inte
på kvällsnyheterna (Rapport). Mellanösterns öde står
på spel, och Sverige verkade inte bry sej. Att läsa International
Herald Tribune på flyget var som att öppna fönster till
världen: det skrevs om mötet som planeras i Irak för att bilda
ett sorts representantshus, t.ex. I DN fanns inte
knyst.
Likaså händer historia i Darfur, men det skrevs det åtminstone om. Däremot var det bedövande tyst från både den svenska regeringen och alla de som protesterade så rättframt mot USAs krig mot Saddam Hussein. Varför höjs inga röster? Varför kräver inte Sverige att FN och EU skall ta ställning? Och jag skall inte nämna aktion, vilket kan vara vad som kommer att krävas för att stoppa det nya seklets första folkmord. Kanske blir Sverige lika tyst som det var under förra seklets folkmord (nazisterna, Pol Pot, Rwanda).
Sist en kommentar om Kerry, vars tal till det demokratiska partiets konvention jag och Susan såg på ikväll. Jag gillar honom, har tyckt han var bra sedan före han vann sitt första primärval. Han är förnuftig, har bra värden, vågar ta ställning, och har ett stort perspektiv. Och talet han gav i Boston var starkt. Visst lovade han mer än han kan hålla, som alla politiker, och visst var en del ord lite väl nyanserade, men ändå. Han skulle bli en fin president. Problemet är att jag tycker han är bra. Det bådar inte gott: min smak är sällan som majoritetens i det här landet. Bortsett från det (och att mycket kan hända före november) så tror jag han kommer att vinna.
Likaså händer historia i Darfur, men det skrevs det åtminstone om. Däremot var det bedövande tyst från både den svenska regeringen och alla de som protesterade så rättframt mot USAs krig mot Saddam Hussein. Varför höjs inga röster? Varför kräver inte Sverige att FN och EU skall ta ställning? Och jag skall inte nämna aktion, vilket kan vara vad som kommer att krävas för att stoppa det nya seklets första folkmord. Kanske blir Sverige lika tyst som det var under förra seklets folkmord (nazisterna, Pol Pot, Rwanda).
Sist en kommentar om Kerry, vars tal till det demokratiska partiets konvention jag och Susan såg på ikväll. Jag gillar honom, har tyckt han var bra sedan före han vann sitt första primärval. Han är förnuftig, har bra värden, vågar ta ställning, och har ett stort perspektiv. Och talet han gav i Boston var starkt. Visst lovade han mer än han kan hålla, som alla politiker, och visst var en del ord lite väl nyanserade, men ändå. Han skulle bli en fin president. Problemet är att jag tycker han är bra. Det bådar inte gott: min smak är sällan som majoritetens i det här landet. Bortsett från det (och att mycket kan hända före november) så tror jag han kommer att vinna.
Posted at 02:45 AM
Hemma från Sverige
Vi kom hem igår från drygt en vecka i
Sverige, begravning och allt. Hur svenskarna kan ta så lång tid
på sej att begrava sina kära blev jag inte klokare
på.
Jag har satt upp några bilder på http://homepage.mac.com/fredsterx/PhotoAlbum15.html. På något sätt hamnade min telefonkamera att bli inställd på "små bilder", så en del av dem är väldigt små.
Här är i allafall de två bästa - på min bror Rasmus och hans och familjens vän Janne:
Jag har satt upp några bilder på http://homepage.mac.com/fredsterx/PhotoAlbum15.html. På något sätt hamnade min telefonkamera att bli inställd på "små bilder", så en del av dem är väldigt små.
Här är i allafall de två bästa - på min bror Rasmus och hans och familjens vän Janne:
Posted at 02:42 AM
Fri - July 16, 2004
Irak och amerikaner
En hel del politik har också hänt. Var
en kväll för ett tag sedan på
Commonwealth-klubben
och såg Laura
Nader tala. Hon är professor i anthropologi på UC Berkeley och syster
till radikala president-kandidaten Ralph Nader. Hennes ämne var 'Iraq: a
wide angle on reconstruction' - men hennes egna vinkel var lika snäv som
broderns. Hon upprepade gamla klichéer: olja, korståg, Israel är
västvärldens utpost, Bathpartiet påminde om Republikanerna, Bush
är som Saddam. Det vanliga fantasilandet. Inte för att alla fakta
är fel - en del av de fakta som anti-krigsfolket drar up behövs
höras, även om annat är helt tokigt - men för att bilden som
helhet är helt falsk. Jag så önskar att folk som hon kunde
läsa lite av vad jag läser av vad irakierna själva skriver. Jag
har tidigare rekommenderat ett par irakiska blogger; här kommer ett par
till.
The Mesopotamian har just nu ett starkt meddelande till andra arabiska länder. Ganska så typiskt är den full av ilska över det stöd terroristerna i Irak får från andra arabiska länder. Också västerländskt anti-krigsfolk blir ibland utskällda, men inte lika mycket, viket är förståeligt. Iraq the Model har också skrivit en del intressant på senare tid, till exempel om en konversation om huruvida livet håller på att bli bättre eller sämre i Irak. Slutsatsen är enkel: Våra medier i västvärlden visar inte hela bilden, mest för att dåliga nyheter är så mycket större nyheter, medan goda nyheter... Ja, ni vet. Hyggligt, ärligt, rättfärdigt folk i Irak behöver världens stöd så inte terrorister får kontroll över Mellanöstern, och världen vill inte ställa upp - för att Bush för något år sedan hade fel i kanske hälften av sina rättfärdiganden för invasionen?
Jag gick och såg filmen Fahrenheit 9/11 av Michael Moore, med lite tvekan. Bara att gå till den var ju som att rösta för hans åsikter. Den började bättre än jag väntat mej, berättande, ganska neutral, dokumentärisk, men just när jag fått upp hoppet efter kanske en halvtimme började den gå utför, och snart var det rena rama propagandan. Till exempel visade Moore bilder av Irak före invasionen: bröllop, skratt, barn som lekte på grönt gräs. Allt var så underbart så. Jag kan tänka på bara ett fåtal regimer som mördat mera undersåtar på de senaste hundra åren. Men jag hör att en hel del europeer lär ha börjat inse att Michael Moore tillhör den värsta sortens amerikaner: högljudda ideologer utan genomtänkt ideologi men med gott om vilja att dela av sej av sina åsikter. Han beskrev sej själv bäst när han sade om amerikaner:
"..They are possibly the dumbest people on the planet. We don't know about anything that is happening outside of our country. Our stupidity is embarrassing."
The Mesopotamian har just nu ett starkt meddelande till andra arabiska länder. Ganska så typiskt är den full av ilska över det stöd terroristerna i Irak får från andra arabiska länder. Också västerländskt anti-krigsfolk blir ibland utskällda, men inte lika mycket, viket är förståeligt. Iraq the Model har också skrivit en del intressant på senare tid, till exempel om en konversation om huruvida livet håller på att bli bättre eller sämre i Irak. Slutsatsen är enkel: Våra medier i västvärlden visar inte hela bilden, mest för att dåliga nyheter är så mycket större nyheter, medan goda nyheter... Ja, ni vet. Hyggligt, ärligt, rättfärdigt folk i Irak behöver världens stöd så inte terrorister får kontroll över Mellanöstern, och världen vill inte ställa upp - för att Bush för något år sedan hade fel i kanske hälften av sina rättfärdiganden för invasionen?
Jag gick och såg filmen Fahrenheit 9/11 av Michael Moore, med lite tvekan. Bara att gå till den var ju som att rösta för hans åsikter. Den började bättre än jag väntat mej, berättande, ganska neutral, dokumentärisk, men just när jag fått upp hoppet efter kanske en halvtimme började den gå utför, och snart var det rena rama propagandan. Till exempel visade Moore bilder av Irak före invasionen: bröllop, skratt, barn som lekte på grönt gräs. Allt var så underbart så. Jag kan tänka på bara ett fåtal regimer som mördat mera undersåtar på de senaste hundra åren. Men jag hör att en hel del europeer lär ha börjat inse att Michael Moore tillhör den värsta sortens amerikaner: högljudda ideologer utan genomtänkt ideologi men med gott om vilja att dela av sej av sina åsikter. Han beskrev sej själv bäst när han sade om amerikaner:
"..They are possibly the dumbest people on the planet. We don't know about anything that is happening outside of our country. Our stupidity is embarrassing."
Posted at 11:31 PM
Vardag
Det har gått veckor sedan Pappa dog.
Ingenting har verkat tillräckligt viktigt att skriva om, även om jag
återvänt till att leva vardagen helt som vanligt. Det var
självständighetsdag här den fjärde juli: vi var som flera
gånger tidigare och såg på parad i en stad i närheten som
heter Novato, mest för småstadsmiljön. Paraden hade allt
från borgmästaren som satt i cabriolet till sophämtare som gjorde
manövrar med soptunnor till några hundra bassett-hundar och en halv
bataljon antika tanks, bland annat en Sherman-tank. Och så stans egen Nave
Brigade:
Jo, de är klädda som italienskt infanteri ca. 1914. Aldrig har det marscherats så dåligt. Gesten de gör går kanske att känna igen? Senare på dagen var vi och åt barbeque med goda vänner i trädgården bakom huset de nyss flyttat in i. Och på kvällen var Susan och jag och såg fyrverki i Sausalito, även om det var dimmigt.
Och nu något helt annat. Vår trädgård framför huset:
Det finns ett par tomma platser där, och jag har fått pengar från två olika håll till att plantera något i Pappas minne. Det bruna, om ni undrar, är sönder-riven bark av redwood-trän, vilket man använder här till att hålla fuktigheten inne, solen ute och ogräsen borta.
Jo, de är klädda som italienskt infanteri ca. 1914. Aldrig har det marscherats så dåligt. Gesten de gör går kanske att känna igen? Senare på dagen var vi och åt barbeque med goda vänner i trädgården bakom huset de nyss flyttat in i. Och på kvällen var Susan och jag och såg fyrverki i Sausalito, även om det var dimmigt.
Och nu något helt annat. Vår trädgård framför huset:
Det finns ett par tomma platser där, och jag har fått pengar från två olika håll till att plantera något i Pappas minne. Det bruna, om ni undrar, är sönder-riven bark av redwood-trän, vilket man använder här till att hålla fuktigheten inne, solen ute och ogräsen borta.
Posted at 11:30 PM
Wed - June 30, 2004
Pappa
Idag, tisdagen den tjugonionde juni 2004, dog min
Far, Caj Alvar Lindén. Han var drygt 77
år.
Må han vila i frid.
Idag är jag tacksam för det följande:
Att jag hade en pappa i mitt liv, en bra, god pappa.
Att Pappa dog idag istället för tidigare eller senare. Han hade fortfarande lite kontakt med Mamma häromdagen, kunde säga ett varmt adjö, eller på återseende, kanske. Hans demens hade rånat så mycket av det han varit att framför honom fanns bara mörker kvar, vad Mamma kallar "att bli ett kolli" - något han fruktade. Han levde ett stort liv, och fyllde det till den allra sista droppen. Det fanns inga droppar kvar åt honom, så han tog avsked. Gud kallade honom hem, långsamt men säkert, och han gick utan tvekan.
Att jag fick kontakten med honom och Mamma igen som vuxen - kom dem nära, fick ge tillbaka lite av vad de gett mej. Speciellt tänker jag på försommardagen 1999 då jag till slut fick färdigt med universitetsstudierna och tog emot min BA-grad och de andra utmärkelserna av Saint Mary's College, och jag höll talet och fick tacka mina föräldrar inför alla hundratals personer.
Att han gav mej styrka. Det var inte bara att han var världens starkaste man när jag var liten, och inte bara att han gick till jobbet - ofta bokstavligen, till fots - och mestadels försörjde familjen egenhändigt, utan att någonsin ta för sej själv först. Starkast var han för att han höll ihop familjen, när jag var i mina tidiga tonår lika bokstavligt som han gick till fots.
Att han gav mej mod. Det var 1974 eller 1975, då mina föräldrar, min syster Katja och jag tillbringade en påsk i ett chalet i Planachaux, Schweiz. Vi var alla nya på att åka skidor alpint och hade det riktigt roligt. En dag ute på skidbacken så utmanade Pappa mej till tävlan tillbaka till byn. Jag trodde förstås att jag skulle vinna utan besvär, eftersom jag ju var 18 eller 19 och han var hela 46 eller 47, när det nu var. Dessutom hade jag åkt mera utför på skidor än han hade, och jag var nog tekniskt mycket bättre. Katja räknade neråt från tre, och iväg for vi. Men medan jag började åka neråt i mina vanliga - som jag dittills tyckt djärva - svängar, pekade Pappa bara skidorna rakt utför och sköt iväg ifrån mej med en skrämmande fart. Jag hade inget annat val än att följa. Jag har alltid följt i hans spår.
Att han lärde mej att man måste tänka, ifrågasätta, se båda sidorna i alla saker. Alla de åren vi bodde i Viggbyholm, från december 1966 till juli 1972 då jag åkte till Israel, så åt vi middagarna tillsammans runt köksbordet och diskuterade i oändlighet världen därutanför. På söndagarna till frukost var vi också samlade: ofta var det radioprogram, mest följetånger eller frågelekar, men alltid debatt bland oss. Och Pappa var alltid förnuftets röst mot mina ideologiskt drivna språng mot omöjliga retoriska mål. För honom var frågorna viktigare än svaren.
Att han berättade för mej om tankevärldens begränsningar. När jag var mitt inne i min vänsterdogmatiska ungdomsiver berättade han för mej hur fel man kan ha i politik, och hur stora ideologiska misstag kan bli i världen. Hans tonfall och hans rättframhet fick mej att lyssna, tillräckligt för att ett frö planterades i mej som bara kunde växa. Jag har aldrig glömt.
Att han visade mej att språket är heligt. Det hände också runt middagsbordet. Många var turerna till bokhyllan för att slå upp ett ord i ordboken eller uppslagsverket. Ord och de meningar vi formulerar har sin egen innebörd som vi måste respektera och förstå, fast böckerna, jo de kunde nog ändå ha fel ibland. Idag tjänar jag mitt levebröd på den här lärdomen.
Att han lärde mej att man måste skratta åt sej själv. Det är ingen frivillig extraförmåga, det är en nödvändighet, speciellt när allt är svårt. En av hans favoritfraser var alltid "Wieso einfach, wenns auch kompliziert geht!" (varför hålla det enkelt om det också går att komplicera?). Och oftast sade han det på sin lite osäkra tyska när han själv komplicerat till något. I morse före han dog, medan han fortfarande var så kry som han nu var på senare tid, medan han duschades av personalen på Berga Hem där han bodde, så lär han ha skämtat och haft roligt med de underbara människorna som jobbar där. Humorn glömde han inte, även om nästan allt annat var borta.
Att han genom sitt liv bevisade för sin skeptiska son att kärleken finns, och att den överlever allting. Det har sagts att det bästa ett barn kan få i livet är en pappa som älskar mamma, och det gav han oss tre syskon minsann. För ett par år sedan, då hans demens fortfarande var mestadels förvirring om tid och rum och han glömde ansikten bara när han var trött, så satt han en kväll med Mamma i deras vardagsrum, och frågade efter sin hustru, Carin, min mamma. Så Mamma gav honom mobiltelefonen och bad honom ringa hem, och gick sedan in i sovrummet och tog samtalet. Och han visste vem han talade med. Vissheten om att han älskade sin hustru glömde han aldrig, även när demensen tagit över långt mer av honom. Kärlek är inte bara när, var, hur eller ens ett ansikte, ett minne. Pappas kärlek, liksom hans humor, överlevde hans minnen, hans styrka, hans demens, och kommer aldig att dö.
Jag kunde fortsätta skriva i oändlighet om allt min far gav mej. Han gav mej ju själva livet. Men reslust och uppskattning för modernism och allt annat får vänta. Likaså allt jag fått ut av hans exempel, hans trygghet och trofasthet. Men jag är tacksam för alltihop, av hela mitt hjärta.
Må han vila i frid.
Idag är jag tacksam för det följande:
Att jag hade en pappa i mitt liv, en bra, god pappa.
Att Pappa dog idag istället för tidigare eller senare. Han hade fortfarande lite kontakt med Mamma häromdagen, kunde säga ett varmt adjö, eller på återseende, kanske. Hans demens hade rånat så mycket av det han varit att framför honom fanns bara mörker kvar, vad Mamma kallar "att bli ett kolli" - något han fruktade. Han levde ett stort liv, och fyllde det till den allra sista droppen. Det fanns inga droppar kvar åt honom, så han tog avsked. Gud kallade honom hem, långsamt men säkert, och han gick utan tvekan.
Att jag fick kontakten med honom och Mamma igen som vuxen - kom dem nära, fick ge tillbaka lite av vad de gett mej. Speciellt tänker jag på försommardagen 1999 då jag till slut fick färdigt med universitetsstudierna och tog emot min BA-grad och de andra utmärkelserna av Saint Mary's College, och jag höll talet och fick tacka mina föräldrar inför alla hundratals personer.
Att han gav mej styrka. Det var inte bara att han var världens starkaste man när jag var liten, och inte bara att han gick till jobbet - ofta bokstavligen, till fots - och mestadels försörjde familjen egenhändigt, utan att någonsin ta för sej själv först. Starkast var han för att han höll ihop familjen, när jag var i mina tidiga tonår lika bokstavligt som han gick till fots.
Att han gav mej mod. Det var 1974 eller 1975, då mina föräldrar, min syster Katja och jag tillbringade en påsk i ett chalet i Planachaux, Schweiz. Vi var alla nya på att åka skidor alpint och hade det riktigt roligt. En dag ute på skidbacken så utmanade Pappa mej till tävlan tillbaka till byn. Jag trodde förstås att jag skulle vinna utan besvär, eftersom jag ju var 18 eller 19 och han var hela 46 eller 47, när det nu var. Dessutom hade jag åkt mera utför på skidor än han hade, och jag var nog tekniskt mycket bättre. Katja räknade neråt från tre, och iväg for vi. Men medan jag började åka neråt i mina vanliga - som jag dittills tyckt djärva - svängar, pekade Pappa bara skidorna rakt utför och sköt iväg ifrån mej med en skrämmande fart. Jag hade inget annat val än att följa. Jag har alltid följt i hans spår.
Att han lärde mej att man måste tänka, ifrågasätta, se båda sidorna i alla saker. Alla de åren vi bodde i Viggbyholm, från december 1966 till juli 1972 då jag åkte till Israel, så åt vi middagarna tillsammans runt köksbordet och diskuterade i oändlighet världen därutanför. På söndagarna till frukost var vi också samlade: ofta var det radioprogram, mest följetånger eller frågelekar, men alltid debatt bland oss. Och Pappa var alltid förnuftets röst mot mina ideologiskt drivna språng mot omöjliga retoriska mål. För honom var frågorna viktigare än svaren.
Att han berättade för mej om tankevärldens begränsningar. När jag var mitt inne i min vänsterdogmatiska ungdomsiver berättade han för mej hur fel man kan ha i politik, och hur stora ideologiska misstag kan bli i världen. Hans tonfall och hans rättframhet fick mej att lyssna, tillräckligt för att ett frö planterades i mej som bara kunde växa. Jag har aldrig glömt.
Att han visade mej att språket är heligt. Det hände också runt middagsbordet. Många var turerna till bokhyllan för att slå upp ett ord i ordboken eller uppslagsverket. Ord och de meningar vi formulerar har sin egen innebörd som vi måste respektera och förstå, fast böckerna, jo de kunde nog ändå ha fel ibland. Idag tjänar jag mitt levebröd på den här lärdomen.
Att han lärde mej att man måste skratta åt sej själv. Det är ingen frivillig extraförmåga, det är en nödvändighet, speciellt när allt är svårt. En av hans favoritfraser var alltid "Wieso einfach, wenns auch kompliziert geht!" (varför hålla det enkelt om det också går att komplicera?). Och oftast sade han det på sin lite osäkra tyska när han själv komplicerat till något. I morse före han dog, medan han fortfarande var så kry som han nu var på senare tid, medan han duschades av personalen på Berga Hem där han bodde, så lär han ha skämtat och haft roligt med de underbara människorna som jobbar där. Humorn glömde han inte, även om nästan allt annat var borta.
Att han genom sitt liv bevisade för sin skeptiska son att kärleken finns, och att den överlever allting. Det har sagts att det bästa ett barn kan få i livet är en pappa som älskar mamma, och det gav han oss tre syskon minsann. För ett par år sedan, då hans demens fortfarande var mestadels förvirring om tid och rum och han glömde ansikten bara när han var trött, så satt han en kväll med Mamma i deras vardagsrum, och frågade efter sin hustru, Carin, min mamma. Så Mamma gav honom mobiltelefonen och bad honom ringa hem, och gick sedan in i sovrummet och tog samtalet. Och han visste vem han talade med. Vissheten om att han älskade sin hustru glömde han aldrig, även när demensen tagit över långt mer av honom. Kärlek är inte bara när, var, hur eller ens ett ansikte, ett minne. Pappas kärlek, liksom hans humor, överlevde hans minnen, hans styrka, hans demens, och kommer aldig att dö.
Jag kunde fortsätta skriva i oändlighet om allt min far gav mej. Han gav mej ju själva livet. Men reslust och uppskattning för modernism och allt annat får vänta. Likaså allt jag fått ut av hans exempel, hans trygghet och trofasthet. Men jag är tacksam för alltihop, av hela mitt hjärta.
Posted at 01:32 AM
Mon - June 21, 2004
Vandring
Jag på vandring med Charlie ovanför
Tennessee Valley, med Stilla Oceanen i fjärran, dimman på väg in
mot SF till vänster, men solsken där vi
gick.
Posted at 01:00 AM
Mon - June 14, 2004
Miljonärer
Häromdan när jag var på väg
till jobbet och gick in i den lilla livsmedelshandeln som ligger runt
hörnet för att köpa lite kontorsprovianter så som jag
gör varje dag jag jobbar på kontoret så var det främmande
människor som jobbade i affären. Den hade ägts av en vietnamesisk
invandrarfamilj i många år, närmare 20 tror jag, och jag hade
lärt känna dem lite grann. So-Chi var hustrun i paret, satt oftast
bakom kassan; maken Ben var tillbakadragen och jobbade mest med
leverantörerna, så jag hade inte mycket med honom att göra. Deras
två barn har båda börjat på UC Berkeley på de senaste
två åren, men hade fortsatt att fylla i bakom kassan på loven. De
är sådana där barn som får en att tro på framtiden:
sansade, lugna, ansvariga. Jason verkade gjöra synnerligen bra ifrån
sej med en ingenjörsutbildning. Och sedan fanns där Ricky, killen som
fyllde på
fruktställena.
Ricky och jag pratade mycket på de senaste fyra åren, om politik, om kvarteret, om mat. Han är en intressant en: efter ett par år kom det fram att han äger en nattklubb i Los Angeles. Omständigheten till att det kom fram var att han hade varit nere i LA några dagar, och jag frågade varför, och då berättade han att han hade flugit ner för att se till att något gäng inte skrämde kvinnan som sköter klubben åt honom för att klämma 'beskyddning' ur henne.
Så det visade sej att familjen sålt affären till en mexikansk invandrare, en trevlig ung kille som verkar ha en hel del ideer för att göra affären bättre. Ricky var kvar den morgonen (bilden ovan), och berättade att han nu pensionerar sej, liksom Ben och So-Chi. Nej, han tänker inte ägna sej åt nattklubben, den behöver visst inte honom där.
Man behöver en hel del pengar för att kunna pensionera sej här i förtid, åtminstone om man inte är fackmedlem och blir sjukskriven eller har vunnit något domslut. Åtminstone ett par miljoner dollar, skulle jag säga. Det kan hända att affären var värd en hel del, och troligen sparade de flitigt genom åren. De flesta amerikaner som är rika blev rika genom småföretagsamhet, och de flesta som blivit rika har gjort det i högst mundäna branscher, som tvätterier, detaljhandlar eller byggfirmor. Jag tvivlar inte på att Ben och So-Chi kunde göra det. Men jag undrar hur Ricky, som väl skulle kallas företagsbiträde eller något sådant, kunde ha sparat ihop tillräckligt. Kanske han var delägare. Kanske han ljög, fast jag tvivlar på det, även om det är klart att det finns mycket jag inte vet. Det är inte första gången jag sett dylikt bland asiatiska invandrare.
Slutresultatet: Det är betryggande att se att man kan bli smårik på ärligt, vardagligt kneg. Och jag kan inte låta bli att undra över alla ambitiösa människor här i trakterna som försöker bli rika på att jobba sej upp karriärstegen eller genom att starta teknologi-företag. För min skull vet jag bara - av erfarenhet - att jag aldrig skulle ha trivts med att jobba hela livet i en affär.
Ricky och jag pratade mycket på de senaste fyra åren, om politik, om kvarteret, om mat. Han är en intressant en: efter ett par år kom det fram att han äger en nattklubb i Los Angeles. Omständigheten till att det kom fram var att han hade varit nere i LA några dagar, och jag frågade varför, och då berättade han att han hade flugit ner för att se till att något gäng inte skrämde kvinnan som sköter klubben åt honom för att klämma 'beskyddning' ur henne.
Så det visade sej att familjen sålt affären till en mexikansk invandrare, en trevlig ung kille som verkar ha en hel del ideer för att göra affären bättre. Ricky var kvar den morgonen (bilden ovan), och berättade att han nu pensionerar sej, liksom Ben och So-Chi. Nej, han tänker inte ägna sej åt nattklubben, den behöver visst inte honom där.
Man behöver en hel del pengar för att kunna pensionera sej här i förtid, åtminstone om man inte är fackmedlem och blir sjukskriven eller har vunnit något domslut. Åtminstone ett par miljoner dollar, skulle jag säga. Det kan hända att affären var värd en hel del, och troligen sparade de flitigt genom åren. De flesta amerikaner som är rika blev rika genom småföretagsamhet, och de flesta som blivit rika har gjort det i högst mundäna branscher, som tvätterier, detaljhandlar eller byggfirmor. Jag tvivlar inte på att Ben och So-Chi kunde göra det. Men jag undrar hur Ricky, som väl skulle kallas företagsbiträde eller något sådant, kunde ha sparat ihop tillräckligt. Kanske han var delägare. Kanske han ljög, fast jag tvivlar på det, även om det är klart att det finns mycket jag inte vet. Det är inte första gången jag sett dylikt bland asiatiska invandrare.
Slutresultatet: Det är betryggande att se att man kan bli smårik på ärligt, vardagligt kneg. Och jag kan inte låta bli att undra över alla ambitiösa människor här i trakterna som försöker bli rika på att jobba sej upp karriärstegen eller genom att starta teknologi-företag. För min skull vet jag bara - av erfarenhet - att jag aldrig skulle ha trivts med att jobba hela livet i en affär.
Posted at 01:40 AM
Aprikoskatt
I tisdagsmorse plockade jag årets
första aprikoser från vårt träd, tre fyra stycken, och
åt en, fast den inte var fullt söt och saftig ännu.
Fredagkväll började jag plocka på allvar, med stegar och hinkar.
I dag på eftermiddagen hade jag plockat kanske 400-500 aprikoser, ca.
80-90% av allt på trädet, om jag inte räknar det som fallit
på marken - ett par hundra aprikoser. Kanhända vår bäst
aprikos-skörd på de åtta åren vi bott i det här huset
(fast vi haft större skördar av persikor, trots att det trädet
är mindre). Jag önskar bara säsongen varade lite längre
än en veckända.
Aprikoser klara att bli chutney
Om gårdagen (en lördag) var plockardagen, så var idag ägnad åt att göra chutney. Första gången, men jag tror det gick bra, efter telefonhjälp av min barndomsvän Lena och min mamma, båda erfarna chutneyhänder. Dessutom läste jag 12-15 recept på Internet och gjorde sedan en syntes av fyra som jag tyckte mest om. Med andra ord blev det ordentligt kryddat: färsk vitlök, färsk ingefära, lök, cayenne-peppar, chili-peppar, en del andra kryddor. Det svåra var det där med burkarna. Alla instruktioner var olika på hur man skall sterilisera dem och hantera dem och fylla dem och sedan koka dem med chutneyn i. Det blev igen en syntes.
Vi har fortfarande ett par hundra aprikoser kvar. Nästa år vill vi ha husgäster den här veckan, så vi har någon som kan hjälpa plocka, äta och koka.
Och Susan kom hem med vår nya katt, en korthårig, grå-och-vit tjej på två år. Hos Marin Humane Society hade hon först hetat Fluffy, sedan June Bug. Det verkar som hon kommer att heta Chutney hemma hos oss.
Aprikoser klara att bli chutney
Om gårdagen (en lördag) var plockardagen, så var idag ägnad åt att göra chutney. Första gången, men jag tror det gick bra, efter telefonhjälp av min barndomsvän Lena och min mamma, båda erfarna chutneyhänder. Dessutom läste jag 12-15 recept på Internet och gjorde sedan en syntes av fyra som jag tyckte mest om. Med andra ord blev det ordentligt kryddat: färsk vitlök, färsk ingefära, lök, cayenne-peppar, chili-peppar, en del andra kryddor. Det svåra var det där med burkarna. Alla instruktioner var olika på hur man skall sterilisera dem och hantera dem och fylla dem och sedan koka dem med chutneyn i. Det blev igen en syntes.
Vi har fortfarande ett par hundra aprikoser kvar. Nästa år vill vi ha husgäster den här veckan, så vi har någon som kan hjälpa plocka, äta och koka.
Och Susan kom hem med vår nya katt, en korthårig, grå-och-vit tjej på två år. Hos Marin Humane Society hade hon först hetat Fluffy, sedan June Bug. Det verkar som hon kommer att heta Chutney hemma hos oss.
Posted at 01:01 AM
Tue - June 8, 2004
Boston
Susan och jag kom hem från en vecka i
Boston. Jag jobbade tre dagar i företagets kontor inne i stan, men vi bodde
hos Susans syster Cindy i staden Hingham en bit söderut. Gillade
själva innerstaden i Boston - den har folk på gatorna,
transportsystemet fungerar (jag tog färjan in, t.ex.), allt ser mestadels
trevlig ut. Förorterna är en annan sak: de känns kvävande:
det puritanska syns klart och tydligt i den fysiska konformiteten. Men i viss
mån är det alltid svårt i förorter att föreställa
sej att det finns känslor, intelligens och kultur bakom fasaderna.
Egentligen är ju folk i Massachusetts enormt välutbildade, mycket
bättre än i Kalifornien.
Det här är Liza, Susans syster Cindys dotter. Nio år och på god väg mot 30. Hon blev förtjust när jag lärde henne lite om Excel-programmet.
Det här är två lag på nio-åriga tjejer som skakar hand efter en fotbollsmatch. Liza är med där någonstans. Hennes lag vann 6-0. Alissa, en av hennes bästa vänner, gjorde sista målet: hon står längst till vänster av alla tjejer. Lizas pappa är allra längst till vänster i blå jacka.
Liza och hennes bästa vän Molly letar stenar.
Cindy i sitt kök.
Det här är Liza, Susans syster Cindys dotter. Nio år och på god väg mot 30. Hon blev förtjust när jag lärde henne lite om Excel-programmet.
Det här är två lag på nio-åriga tjejer som skakar hand efter en fotbollsmatch. Liza är med där någonstans. Hennes lag vann 6-0. Alissa, en av hennes bästa vänner, gjorde sista målet: hon står längst till vänster av alla tjejer. Lizas pappa är allra längst till vänster i blå jacka.
Liza och hennes bästa vän Molly letar stenar.
Cindy i sitt kök.
Posted at 03:02 AM
Fri - May 21, 2004
Intressanta tider
Vad som sägs vara en kinesiskt skymf eller
förbannelse har med åren blivit välkänt här i
trakterna: Må du leva i intressanta tider. Meningen är att intressanta
tider också är svåra tider - fulla av krig och katastrofer - och
att man så kan önska olycka på någon utan att låta
otrevlig. Visserligen verkar uttrycket inte vara av kinesiskt urpsrung. Dess
härstammning är möjligtvis ett tal som John F Kennedy gav 1966 i
Kapstaden, men kanske inte. Iallafall verkar det som vi lever i intressanta
tider.
Eller gör vi? Vad är det som är så förfärligt? Visst finns det mycket fattigdom och älende, men stora delar av mänskligheten håller på att klättra ur misären, inte tvärtom. Mest har vi globaliseringen att tacka för det. Det är mycket möjligt att vi håller på att förstöra oceanerna, men tills vidare fiskas det mer än någonsin. Och terrorismen? Bortsett från Irak så är det för 99,9% av alla en fråga mer om oro och rädsla än lidande, hittills. Och i Irak är det heller inte så dåligt. Visst händer det mycket som är hemskt, men det händer också mycket som är bra. Det läser man inte mycket om i tidningarna här: allt är bara bomber och dödade soldater, nya uppror mot ockupationsmakten, skandaler och bottenlös ilska mot USA. Det är delvis därför jag läser blogger av irakier som skriver från Irak. De ger ett helt annat perspektiv: Inte så att de tycker om USA, inte alls, men de ser heller inte allt som svart och vitt, och mycket går åt rätt håll. Och härifrån får man intrycket av medierna att liv är så gott som omöjligt i Baghdad, medan de som bor där verkar se sin framtid som ganska ljus i många avseenden. De klagar över all trafik, för så många har köpt bilar; de klagar över priserna på byggmateriel, för alla håller på att bygga. De kallar Sadr-milisen ett litet gäng banditer utan mycket stöd ens i sina egna stadsdelar. Mest visare de en frånvaro av den politiska panik som ligger just under ytan här, som om hela världen kommer att falla isär närsomhelst.
Men läs själva: Burning Baghdad är en av de argare, en mindre arg skribent är den bakom Iraq the Model. Den som började det hela stracks före själva invasionen var Salaam, som skriver Where Is Raed? - dock inte så bra längre. Min favorit är Healing Iraq, kanske bara för att det är den jag läst längst och mannen som skriver den är så ärlig och rättfram. Jag tror inte det går att få en bra uppfattning om krisen utan att läsa blogger innifrån Iraq. Tack och lov finns de. Så läs. Tio minuter med dem är bättre än en timmes nyheter om Irak på TV, vare sej det är svenska eller amerikanska nyheter.
Eller gör vi? Vad är det som är så förfärligt? Visst finns det mycket fattigdom och älende, men stora delar av mänskligheten håller på att klättra ur misären, inte tvärtom. Mest har vi globaliseringen att tacka för det. Det är mycket möjligt att vi håller på att förstöra oceanerna, men tills vidare fiskas det mer än någonsin. Och terrorismen? Bortsett från Irak så är det för 99,9% av alla en fråga mer om oro och rädsla än lidande, hittills. Och i Irak är det heller inte så dåligt. Visst händer det mycket som är hemskt, men det händer också mycket som är bra. Det läser man inte mycket om i tidningarna här: allt är bara bomber och dödade soldater, nya uppror mot ockupationsmakten, skandaler och bottenlös ilska mot USA. Det är delvis därför jag läser blogger av irakier som skriver från Irak. De ger ett helt annat perspektiv: Inte så att de tycker om USA, inte alls, men de ser heller inte allt som svart och vitt, och mycket går åt rätt håll. Och härifrån får man intrycket av medierna att liv är så gott som omöjligt i Baghdad, medan de som bor där verkar se sin framtid som ganska ljus i många avseenden. De klagar över all trafik, för så många har köpt bilar; de klagar över priserna på byggmateriel, för alla håller på att bygga. De kallar Sadr-milisen ett litet gäng banditer utan mycket stöd ens i sina egna stadsdelar. Mest visare de en frånvaro av den politiska panik som ligger just under ytan här, som om hela världen kommer att falla isär närsomhelst.
Men läs själva: Burning Baghdad är en av de argare, en mindre arg skribent är den bakom Iraq the Model. Den som började det hela stracks före själva invasionen var Salaam, som skriver Where Is Raed? - dock inte så bra längre. Min favorit är Healing Iraq, kanske bara för att det är den jag läst längst och mannen som skriver den är så ärlig och rättfram. Jag tror inte det går att få en bra uppfattning om krisen utan att läsa blogger innifrån Iraq. Tack och lov finns de. Så läs. Tio minuter med dem är bättre än en timmes nyheter om Irak på TV, vare sej det är svenska eller amerikanska nyheter.
Posted at 09:13 PM
Sun - May 16, 2004
Bush-hat
Jag lever omgiven i hög grad av folk som
hatar Bush av hela hjärtat. Reagan var liberalernas älskling i
jämförelse, t.o.m. när alla på vänsterkanten var
övertygade att han skulle dra in oss alla i det tredje världskriget,
med kärnvapen och allt. Och Marin County, San Francisco och omgivningarna
röstar så överväldigande på Demokratiska Partiet att
jag sällan hör folk ens medge att de är Republikaner. Det är
heller inte ofta jag hör GWB's namn nämnas utan att någon direkt
uttrycker sitt hat för honom. Susan kan inte ens lyssna på hans
röst på radion i bilen. Visserligen är det mera personligt
för henne: hon arbetade i politiska kampanjer för Ann Richards, som
förlorade guvernörsskapet i Texas till
GWB.
Genom åren har jag vägrat att låta mej dras in i det hatet, delvis för det är ett uttryck för den kulturella, religiösa och filosofiska splittring som har växt djupare och djupare i det här landet under de 24 år jag bott här. På ena sidan San Francisco, Hollywood, Manhattan och Boston, med diverse utposter här och var; på andra sidan sydstaterna, bibelbältet, med diverse utposter här och var. Ingendera sidan förstår sej på den andra, ingendera vill egentligen förstå sej på den andra. Det råder inget tvivel inom mej på vilken sida jag hör hemma, men jag det är svårt för någonting bra att komma av att hata. Hat och ilska ger skygglappar - på ett sätt som i mycket liknar alkoholens effekt på synen och omdömet.
Men häromdagen uttryckte en vän sin motvilja mot GWB med en känsla av trötthet och förtvivlan. Allt hon sade var att hon hoppas Bush inte vinner. Tonen var av resignation, men undertonen var ändå färgad röd av ilska. Det lät så ärligt, så mänskligt att jag för ett ögonblick kände en frestelse att dras med i känslan, att börja se GWB som fienden, han och alla arga män som lyssnar på Rush Limbaugh, alla stränga kvinnor i de kalla kristna kyrkorna, alla gaphalsar som skyller allt på Clinton, alla naiva ynglingar som inte förstår någonting om resten av världen, alla hillbillys och bubbas och vad det nu finns för billigt smaklöst outbildat folk nere i de gamla slaveriområdena, och i synnerhet alla män med guldkjedjor. Det kändes frestande: där i hatet ligger ett land där allt är lättare. Man behöver inte längre tänka lika mycket, för man vet att vi har rätt och de har fel. Man kan bära sitt huvud lite högre, för det är allt deras fel, inte vårt. Numera skulle det vara en lättnad att kunna slippa tänka, för det finns få tröstande tankar, och det skulle vara en befrielse att kunna resa sitt huvud, för Amerika har fått mycket att vara skamset över. Men jag känner det landet för bra. Dit flyttar jag inte tillbaka.
Här en bild av något långt mer betydande: Charlie på vandring på Mount Tamalpais sluttningar förra veckan. Långt i fjärran ser man San Francisco-bukten.
Genom åren har jag vägrat att låta mej dras in i det hatet, delvis för det är ett uttryck för den kulturella, religiösa och filosofiska splittring som har växt djupare och djupare i det här landet under de 24 år jag bott här. På ena sidan San Francisco, Hollywood, Manhattan och Boston, med diverse utposter här och var; på andra sidan sydstaterna, bibelbältet, med diverse utposter här och var. Ingendera sidan förstår sej på den andra, ingendera vill egentligen förstå sej på den andra. Det råder inget tvivel inom mej på vilken sida jag hör hemma, men jag det är svårt för någonting bra att komma av att hata. Hat och ilska ger skygglappar - på ett sätt som i mycket liknar alkoholens effekt på synen och omdömet.
Men häromdagen uttryckte en vän sin motvilja mot GWB med en känsla av trötthet och förtvivlan. Allt hon sade var att hon hoppas Bush inte vinner. Tonen var av resignation, men undertonen var ändå färgad röd av ilska. Det lät så ärligt, så mänskligt att jag för ett ögonblick kände en frestelse att dras med i känslan, att börja se GWB som fienden, han och alla arga män som lyssnar på Rush Limbaugh, alla stränga kvinnor i de kalla kristna kyrkorna, alla gaphalsar som skyller allt på Clinton, alla naiva ynglingar som inte förstår någonting om resten av världen, alla hillbillys och bubbas och vad det nu finns för billigt smaklöst outbildat folk nere i de gamla slaveriområdena, och i synnerhet alla män med guldkjedjor. Det kändes frestande: där i hatet ligger ett land där allt är lättare. Man behöver inte längre tänka lika mycket, för man vet att vi har rätt och de har fel. Man kan bära sitt huvud lite högre, för det är allt deras fel, inte vårt. Numera skulle det vara en lättnad att kunna slippa tänka, för det finns få tröstande tankar, och det skulle vara en befrielse att kunna resa sitt huvud, för Amerika har fått mycket att vara skamset över. Men jag känner det landet för bra. Dit flyttar jag inte tillbaka.
Här en bild av något långt mer betydande: Charlie på vandring på Mount Tamalpais sluttningar förra veckan. Långt i fjärran ser man San Francisco-bukten.
Posted at 01:29 AM
Thu - May 13, 2004
Sarah Chayes i Kandahar
Var ikväll på Commonwealth-klubben i San
Francisco och hörde Sarah Chayes tala. Hon är f.d. journalist
på National Public Radio, den enda radiotjänst av betydelse som
sänder inom USAs fastland (i motsats till t.ex. Voice of America) som
får bidrag direkt av federala myndigheterna. Därav kan man lugnt dra
slutsatsen att hon är vad som här kallas liberal, dvs på
vänstersidan av den amerikanska mitten, som ju förstås inte
alltid ligger i mitten. Iallafall. Hon berättade om hur hon som journalist
i Afghanistan efter Taliban-regimens fall blev inbjuden av Karzais regering att
stanna och hjälpa på ett mera praktiskt plan. Hon har gjort olika
saker, men just nu har hon hand om ett mejeri i en by utanför Kandahar -
mitt i vad de flesta betraktar som Talibanernas högfäste, alltså.
Hon beskrev amerikanska handlingar som oftast naiva. Utrikespolitiken har överförts till militären (det är en process som pågått länge, delvis pga nedskuren budget för statsdepartementet - läs t.ex. Dana Priest ), men militären har inte utbildning i språk och kulturer på samma nivå som ambassadstjänster, så de förstår sej inte på vad de har att gjöra med. Hon tog som exempel det militära stödet till olika krigsherrar, trots att USA också helhjärtat stöder Karzais regering i Kabul. Hon känner inte bara amerikansk militär lokalt utan också militära ledare, förre och nuvarande guvernörerna i Kandahar (dvs. krigsherrar), och olika figurer i Karzais regering, inklusive presidenten, så hon visste vad hon talade om. Och amerikanska militären verkar bara inte inse att deras stöd för krigsherrar i provinserna nöter ner folkets förtroende i USAs inblanding och i Kabul-regeringen. Samma med USAs stöd för Pakistan, enligt Chayes. Hon hade inget gott att säja om Pakistans inflytande i Kandahar. De stora militära manövrarna i gränsområdena för några veckor sedan kallade hon teater, och påstod att Al Qaeda-ledarna lever så gott som öppet i Quetta, huvudstaden i den Pakistanska provinsen Baluchistan.
Å andra sidan sade hon entydigt att folket i Kandahar-trakten inte är speciellt ideologiska eller anti-västerländska. De stödde Taliban-regimen i början för att de behövde lag och ordning, frihet från otaliga krigsherrar (vägen till Pakistanska gränsen lär ha haft över 30 vägspärrar som alla krävde mutor), inte för att de är fundamentalistiska. Om de ställs för ett val mellan sharia-lag eller något annat väljer de visserligen sharia, men om valet ställs i icke-religiösa termer är de mycket mera öppna och praktiska, sade Chayes.
På det stora hela inga nyheter, men det är alltid annorlunda att höra någon beskriva från grundlig erfarenhet det man annars bara läser om i nyheterna. Åtminstone finns det hopp kvar i Afghanistan, i motsats till Irak. En kille jag ofta pratar med, Rafi, som jobbar i vår lokal bensinmack ett par kvarter härifrån, var hem till Kabul för ett tag sedan och kom hem helt förtjust i vad han sett - staden var livlig och välmående, sade han.
På tal om Irak så har det blivit svårt att ha någon åsikt alls. Vad skall USA göra? Ge över landet till sina värsta motståndare? Jag har aldrig trott att Saddam Hussein och Al Qaeda hade anknytningar, men framtiden är en annan sak. Hela västlandet skulle ha ett stort problem, inte bara USA. Jag har inte hört en enda lösning på problemet annat än att "stanna tills jobbet är gjort", som alla politiker här förespråkar. 20, 30 år? Det har inte fungerat i Gaza. Dock är ju situationerna och målen annorlunda. Nog med politik.
För att få en uppfattning om vad som händer i Iraq finns inget substitut för att läsa förstahandsbeskrivningar av irakier. För en sansad syn innifrån landet rekommenderar jag Healing Iraq , men det finns alla möjliga andra bloggar.
Hon beskrev amerikanska handlingar som oftast naiva. Utrikespolitiken har överförts till militären (det är en process som pågått länge, delvis pga nedskuren budget för statsdepartementet - läs t.ex. Dana Priest ), men militären har inte utbildning i språk och kulturer på samma nivå som ambassadstjänster, så de förstår sej inte på vad de har att gjöra med. Hon tog som exempel det militära stödet till olika krigsherrar, trots att USA också helhjärtat stöder Karzais regering i Kabul. Hon känner inte bara amerikansk militär lokalt utan också militära ledare, förre och nuvarande guvernörerna i Kandahar (dvs. krigsherrar), och olika figurer i Karzais regering, inklusive presidenten, så hon visste vad hon talade om. Och amerikanska militären verkar bara inte inse att deras stöd för krigsherrar i provinserna nöter ner folkets förtroende i USAs inblanding och i Kabul-regeringen. Samma med USAs stöd för Pakistan, enligt Chayes. Hon hade inget gott att säja om Pakistans inflytande i Kandahar. De stora militära manövrarna i gränsområdena för några veckor sedan kallade hon teater, och påstod att Al Qaeda-ledarna lever så gott som öppet i Quetta, huvudstaden i den Pakistanska provinsen Baluchistan.
Å andra sidan sade hon entydigt att folket i Kandahar-trakten inte är speciellt ideologiska eller anti-västerländska. De stödde Taliban-regimen i början för att de behövde lag och ordning, frihet från otaliga krigsherrar (vägen till Pakistanska gränsen lär ha haft över 30 vägspärrar som alla krävde mutor), inte för att de är fundamentalistiska. Om de ställs för ett val mellan sharia-lag eller något annat väljer de visserligen sharia, men om valet ställs i icke-religiösa termer är de mycket mera öppna och praktiska, sade Chayes.
På det stora hela inga nyheter, men det är alltid annorlunda att höra någon beskriva från grundlig erfarenhet det man annars bara läser om i nyheterna. Åtminstone finns det hopp kvar i Afghanistan, i motsats till Irak. En kille jag ofta pratar med, Rafi, som jobbar i vår lokal bensinmack ett par kvarter härifrån, var hem till Kabul för ett tag sedan och kom hem helt förtjust i vad han sett - staden var livlig och välmående, sade han.
På tal om Irak så har det blivit svårt att ha någon åsikt alls. Vad skall USA göra? Ge över landet till sina värsta motståndare? Jag har aldrig trott att Saddam Hussein och Al Qaeda hade anknytningar, men framtiden är en annan sak. Hela västlandet skulle ha ett stort problem, inte bara USA. Jag har inte hört en enda lösning på problemet annat än att "stanna tills jobbet är gjort", som alla politiker här förespråkar. 20, 30 år? Det har inte fungerat i Gaza. Dock är ju situationerna och målen annorlunda. Nog med politik.
För att få en uppfattning om vad som händer i Iraq finns inget substitut för att läsa förstahandsbeskrivningar av irakier. För en sansad syn innifrån landet rekommenderar jag Healing Iraq , men det finns alla möjliga andra bloggar.
Posted at 01:31 AM
Thu - May 6, 2004
Paul Theroux
Jag var också på
California Commonwealth
Club (som jag är medlem i) och
hörde Paul
Theroux tala, mest om sin senaste bok, Dark
Star Safari. Om honom kan jag bara säga att han är en av världens
mest berömda (om inte den berömdaste) författare av böcker
om resor. Dark Star Safari handlar förstås om en resa i Afrika,
från Egypten till Sydafrika. Han bodde i Malawi som Peace
Corps-volontär på 60-talet, återvände nu och besökte
skolan han då hjälpte bygga och etablera. Men han hade inte mycket
gott att säga om biståndsverksamhet och biståndsarbetare, utan
tyckte att det mest motverkar utveckling. Men jag hör att en del
länder har börjat omvärdera sina verksamheter i
utvecklingsländer. Hög tid.
Posted at 03:04 PM
Eternal Summer of the Spotless Mind
Såg filmen
'Eternal Summer of the Spotless
Mind ' för ett par veckor sedan. Handlar
om minne och kärlek. Se filmen, den är bra. En av de få som
får en att tänka men också ger en god känsla på slutet.
Det jag fick ut av den var att jag vill ha kärlek som går djupare
än något minne, som mina föräldrar. Den manliga huvudrollen
spelas av Jim Carrey, men skräms inte av det: han är inte alls som i
sina andra filmer. Kate Winslet är också bra i hans
motroll.
Posted at 03:03 PM
Josh Kornbluth
I söndags gick jag med en gammal god
vän, Eliot, och såg en komiker som heter
Josh
Kornbluth ge en föreställning, 'Red
Diaper Baby', på vårt lokala Jewish Community Center. Handlade om hans
uppväxt i Manhattan på 50-, 60- och 70-talen med judiska
föräldrar som var kommunister. Inte speciellt intressant - han hade
bara inte några originella insikter, och ibland var takten lite trög.
Eliot växte upp med judiska kommunister till föräldrar (fast i
Washington DC), så han kände till ämnet.
Posted at 03:01 PM
Tiden går
Sedan jag senast skrev har jag gjort en hel del
som jag gärna skulle ha skrivit om, men det har varit svårt för
mej att ta mej för. Det känns inte så viktigt längre att
skriva. Men här är lite av vad vi haft för
oss.
I går åt Susan och jag på Gary Danko's Restaurant, en av de bästa matställena i San Francisco, om inte i USA. Nästan tvåhundra gröna lappar, men gott var det, och det var Susans födelsedagsmiddag, en dag sen. Åt sniglar för första gången på 25-30 år. De lär visst hålla på att bli populära igen.
Vi har varit ute och letat lägenhet en del. En liten sliten en med två sovrum och plyttekök kostar $1.500-2.000 här i trakterna. Skillnaden är att för $2.000 får man utsikt. Jag ville sälja huset för att jag tror fastighetsmarknaden kommer att rasa, men vi hittade ingen lägenhet som var tillräckligt bra att Susan skulle vilja flytta härifrån. Och visst gillar jag huset vårt också. Kanske jag bara haft lite rastlöshet - vi har bott här i snart åtta år, vilket är mer än ett år längre än jag någonsin haft samma adress tidigare. Och idag beslöt vi oss för att omfinansiera medan det går att få någorlunda räntor, så vi blir kvar i San Rafael ett bra tag till. Jag vill ruska om mitt liv lite, skaka mej så att jag vaknar, men vet inte hur.
I lördags (den första maj) skickade jag in min medborgarskapsansökan, trots att jag är enormt besviken och ledsen över nyheterna som kom ut (var det kvällen före?) om Abu Ghraib-fängelset i Iraq. Det är inte ett sådant land som jag vill höra till. Å andra sidan är det faktiskt inte landet som gjort det, utan individer. Vilket inte betyder att ansvaret inte går långt, långt upp. Men det är inte bara i toppen som problemet ligger. Tvivlar på att jag får medborgarskapet i tid att rösta, tyvärr.
Vi förlorade vår katt till cancer för ett par veckor sedan. Jag tog henne till veterinären. Det var sorgligt. Hon var en tredjedel av vår lilla familj.
Det har varit både uppåt och neråt med temperaturerna. Men soligt oavsett, ända sedan det regnade för snart en månad sedan. Här är två bilder från lunchraster. Den första är på gränden (Wiese Street ) där The 451 Group har sitt kontor i San Franciscos Mission District. En otrevlig liten gränd är den också. En hel del drågmissbrukare kommer dit för att injicera, så man måste se upp så man inte stiger på nålar. Och en hel del folk använder den till toalett, vilket är minst sagt äckligt. Vanligt skräp är inte så otrevligt i jämförelse. Av någon anledning förekommer det en hel del oäten mexikansk mat på asfalten. Den andra bilden visar Mission Street med 16th Street borta vid byggnaderna. Inklämd mellan ett par byggnader där ligger gränden.
Annars var jag inte klar med vintern. Efter att ha åkt bräda (heter det så?) för första gången ville jag upp igen, men snön smälte för snabbt och det fanns för mycket att ta hand om. Nu kommer sommaren, med havsdimman. I år vill jag upp och utforska några ökenområden i Nevada.
I går åt Susan och jag på Gary Danko's Restaurant, en av de bästa matställena i San Francisco, om inte i USA. Nästan tvåhundra gröna lappar, men gott var det, och det var Susans födelsedagsmiddag, en dag sen. Åt sniglar för första gången på 25-30 år. De lär visst hålla på att bli populära igen.
Vi har varit ute och letat lägenhet en del. En liten sliten en med två sovrum och plyttekök kostar $1.500-2.000 här i trakterna. Skillnaden är att för $2.000 får man utsikt. Jag ville sälja huset för att jag tror fastighetsmarknaden kommer att rasa, men vi hittade ingen lägenhet som var tillräckligt bra att Susan skulle vilja flytta härifrån. Och visst gillar jag huset vårt också. Kanske jag bara haft lite rastlöshet - vi har bott här i snart åtta år, vilket är mer än ett år längre än jag någonsin haft samma adress tidigare. Och idag beslöt vi oss för att omfinansiera medan det går att få någorlunda räntor, så vi blir kvar i San Rafael ett bra tag till. Jag vill ruska om mitt liv lite, skaka mej så att jag vaknar, men vet inte hur.
I lördags (den första maj) skickade jag in min medborgarskapsansökan, trots att jag är enormt besviken och ledsen över nyheterna som kom ut (var det kvällen före?) om Abu Ghraib-fängelset i Iraq. Det är inte ett sådant land som jag vill höra till. Å andra sidan är det faktiskt inte landet som gjort det, utan individer. Vilket inte betyder att ansvaret inte går långt, långt upp. Men det är inte bara i toppen som problemet ligger. Tvivlar på att jag får medborgarskapet i tid att rösta, tyvärr.
Vi förlorade vår katt till cancer för ett par veckor sedan. Jag tog henne till veterinären. Det var sorgligt. Hon var en tredjedel av vår lilla familj.
Det har varit både uppåt och neråt med temperaturerna. Men soligt oavsett, ända sedan det regnade för snart en månad sedan. Här är två bilder från lunchraster. Den första är på gränden (Wiese Street ) där The 451 Group har sitt kontor i San Franciscos Mission District. En otrevlig liten gränd är den också. En hel del drågmissbrukare kommer dit för att injicera, så man måste se upp så man inte stiger på nålar. Och en hel del folk använder den till toalett, vilket är minst sagt äckligt. Vanligt skräp är inte så otrevligt i jämförelse. Av någon anledning förekommer det en hel del oäten mexikansk mat på asfalten. Den andra bilden visar Mission Street med 16th Street borta vid byggnaderna. Inklämd mellan ett par byggnader där ligger gränden.
Annars var jag inte klar med vintern. Efter att ha åkt bräda (heter det så?) för första gången ville jag upp igen, men snön smälte för snabbt och det fanns för mycket att ta hand om. Nu kommer sommaren, med havsdimman. I år vill jag upp och utforska några ökenområden i Nevada.
Posted at 03:10 AM
Fri - April 16, 2004
En del bilder från min kameratelefon
Här är Susan på vandring med mej
idag uppe på Mt Tamalpais. Det duggade lätt - kanske sista regnet vi
får tills oktober/november. Vi såg en hel del iris-blommor, men de var
lite trötta, kanske av
regnet.
Jag i Hilda's Restaurant i San Anselmo igår, där jag äter frukost de flesta lördagmorgnarna med min vän Michael Hall. Solen sken in genom fönstret. Han äter en pannkaka, jag äter 'corned beef hash' (en väldigt traditionell frukost här - lite kött i färs-liknande tillstånd) med ägg och stekt potatis.
Min vän Michael i Hilda's förra veckändan. Vi pratar literatur, filmer, politik, människor: han är ordentligt intellektuell fast man aldrig skulle tro det av hans utseende och beteende.
Här är Hilda's. Den högra av de två glasdörrarna. San Anselmo är f.ö. berömt bland cyclister över hela landet. Den största händelsen på senare tid i stan var att mannen som uppfann Power Bars (de ursprungliga 'energy bars', vad det nu heter på svenska), Brian Maxwell, dog.
Charlie och jag i Moss Landing, fiskehamnen där vi hyrde kajaker förra söndagen. Det var en rolig dag: vi såg havsuttrar, sälar, egretter, änder, komoranter, mm.
Jag i Hilda's Restaurant i San Anselmo igår, där jag äter frukost de flesta lördagmorgnarna med min vän Michael Hall. Solen sken in genom fönstret. Han äter en pannkaka, jag äter 'corned beef hash' (en väldigt traditionell frukost här - lite kött i färs-liknande tillstånd) med ägg och stekt potatis.
Min vän Michael i Hilda's förra veckändan. Vi pratar literatur, filmer, politik, människor: han är ordentligt intellektuell fast man aldrig skulle tro det av hans utseende och beteende.
Här är Hilda's. Den högra av de två glasdörrarna. San Anselmo är f.ö. berömt bland cyclister över hela landet. Den största händelsen på senare tid i stan var att mannen som uppfann Power Bars (de ursprungliga 'energy bars', vad det nu heter på svenska), Brian Maxwell, dog.
Charlie och jag i Moss Landing, fiskehamnen där vi hyrde kajaker förra söndagen. Det var en rolig dag: vi såg havsuttrar, sälar, egretter, änder, komoranter, mm.
Posted at 10:55 PM
Fri - March 12, 2004
flygplan
Har man ett halvt intresse av flygplan så
är den här sajten fascinerande: National Air and Space Museum's Steven F. Udvar-Hazy
Center . Många QuickTime panoraman innifrån
flygplan.
Annars är det en sorglig dag. Vem det nu än var som gjorde sönder Madrid.
Annars är det en sorglig dag. Vem det nu än var som gjorde sönder Madrid.
Posted at 01:18 AM
Sun - February 22, 2004
Psalmer från köket
Susan och jag umgås en hel del med ett
engelskt-kanadensiskt par i vår ålder, Kate och Jim. Av någon
anledning är Jim väldigt nyfiken på nordiska filmer, så vi
går till en hel del. Jag har förstås inget emot det heller. Han
brukade ursäkta intresset med att han försökte utforska om finnar
alls har något sinne för humor, men jag tror han gett upp att hitta
svar till det mysteriet. Så idag på eftermiddagen, en annars mild men
ruskig och smått regnig dag här i trakterna - gick vi till
Rafael-biografen några kvarter från vårt hus och såg på
'Salmer fra kjøkkenet' ('Psalmer från köket'), en norsk film som
i stor mån handlar om
svenskar.
Filmer äger rum på femti-talet: en grupp svenskar kommer i husvagnar till en landsort i Norge för att studera hur ensamboende män använder sina kök, i syfte att vetenskapligt frambringa mera rationella köksplaner. Mest handlar filmen om dynamiken mellan en svensk observatör och den norska bonde som han studerar. Först kommer de inte överens, men när de till slut börjar tala med varann (vilket är mot reglerna) så får det konsekvenser.
Här presenteras filmen som en komedi, och folk skrattade åt de över-rationella svenskarna och hur frånkopplade från verkligheten de var. Inte gapskratt, men mer än fnissningar, och många gånger. Och visst var det en hel del som var skratt-värt om dem också. Men jag undrar hur svenskar ser filmen? Jag gissar mera analytiskt. Säkert ser svenska biografpubliker också löjligheterna i den överdrivna tilltron till vetenskapen som har karaktäriserat Sverige och kanske i viss mån fortfarande gör det, men det kanske verkar lite mer sorgligt och absurt än humoristiskt? Man ser ju på sin egen historia i ett helt annat sken.
Något de andra hade svårt att förstå i filmen var slutet: vad dog han av? För mej verkade det uppenbart. Och jag kunde aldrig riktigt komma ifrån att det var den där samma präktigheten och tilltron till rationellt tänkande som gav världen inte bara bättre kök utan också IKEA, för vilken vi är Sverige evigt tacksamma (även om Susan och jag nu aldrig köpt något där).
Filmer äger rum på femti-talet: en grupp svenskar kommer i husvagnar till en landsort i Norge för att studera hur ensamboende män använder sina kök, i syfte att vetenskapligt frambringa mera rationella köksplaner. Mest handlar filmen om dynamiken mellan en svensk observatör och den norska bonde som han studerar. Först kommer de inte överens, men när de till slut börjar tala med varann (vilket är mot reglerna) så får det konsekvenser.
Här presenteras filmen som en komedi, och folk skrattade åt de över-rationella svenskarna och hur frånkopplade från verkligheten de var. Inte gapskratt, men mer än fnissningar, och många gånger. Och visst var det en hel del som var skratt-värt om dem också. Men jag undrar hur svenskar ser filmen? Jag gissar mera analytiskt. Säkert ser svenska biografpubliker också löjligheterna i den överdrivna tilltron till vetenskapen som har karaktäriserat Sverige och kanske i viss mån fortfarande gör det, men det kanske verkar lite mer sorgligt och absurt än humoristiskt? Man ser ju på sin egen historia i ett helt annat sken.
Något de andra hade svårt att förstå i filmen var slutet: vad dog han av? För mej verkade det uppenbart. Och jag kunde aldrig riktigt komma ifrån att det var den där samma präktigheten och tilltron till rationellt tänkande som gav världen inte bara bättre kök utan också IKEA, för vilken vi är Sverige evigt tacksamma (även om Susan och jag nu aldrig köpt något där).
Posted at 12:00 AM
Sun - February 15, 2004
Marin County i februari
Ute har det börjat blomma. Egentligen sedan
några veckor. I vår trädgård har vi Cala-liljor,
kamelia-träd, rosmarin och några busk-arter som jag inte vet vad de
heter. Och vårt persikoträd håller på att slå ut: idag
var de två första blommorna helt öppna. Runt i området
där vi bor finns också magnolieträd, stora fina helgula akacior,
skära sköra körsbärsträd, påskliljor, vallmor, och
mycket annat sevärt just nu.
Posted at 10:22 PM
Om en Buick, David Kay, Hilda's, Robert McNamara, kinesiska nyårsparaden, och ricin.
Jag har haft mycket jag gärna skrivit om
på den senaste tiden, men hur det nu varit så har jag inte funnit tid.
Dels har jobbet gått på full fart, vilket inte är dåligt men
det betyder att jag inte kunnat stjäla några minuter här och var
till att skriva. Och dels har jag haft kvällarna och veckändorna
bokade i sträck. Ikväll körde jag till exempel Susan till
flygplatsen (hon for till Bahamas för att spendera en vecka i värmen
med sin syster). Och dessutom har det hänt en del ute i världen. Irak,
primärval, allt möjligt.
En intressant liten händelse förra veckan var försöket av 11 personer att fly Castros diktatur i en gammal Buick. Bilden är värd att se. Fem poäng för uppfinningsrikedom och företagsamhet. Fem till för vansinne.
Ja, lite tidigare vittnade David Kay, mannen som ledde USAs letande efter massförstörelsevapen i Irak, i den amerikanska senaten. Det som rapporterades var att han sade att vapnen troligen inte fanns och att spionväsendet misslyckats: "Det visade sej vi alla hade fel." Vad som inte rapporterades mycket var att han också sade att Irak var "ännu farligare än vi trott." Landet hade utvecklat ett omgående program för kemiska och biologiska vapen - och skulle snabbt ha kunnat frambringa själva medlen. Dessutom bröt Hussein-regimen sitt avtal med FN på anda sätt, påstod han, och de amerikanska underrättelsetjänsterna (liksom de franska, ryska och tyska) gjorde ärliga misstag, utan tryck uppifrån. Läs själv hans testimoni - den är mycket mera nyanserad än man skulle trott av nyhetsmedierna, och kritiken går åt båda hållen. DN , till exempel, skrev bara ena sidan av historien.
Förra veckan när jag och Michael gick in i Hilda's Coffee Shop för att äta vår vanliga frukost steg en man upp för att gå ut: George Lucas, han som gjort bland andra filmer Star Wars och American Graffiti (båda filmades f.ö. delvis här i San Rafael). Så vi fick vårt vanliga bord. Dessutom har en av de två servistriserna nu lärt sej att servera min kanna té så fort jag kommer in. Jag gör framsteg i världen.
Bokmärk denna min blogsida.
Förra veckan var jag också med min vän Jim, som för övrigt innehar det bästa humorsinnet man kan tänka sej i en Kanuck, i Berkeley och såg en debatt mellan Robert McNamara, regissören Erroll Morris och Mark Danner, en professor i journalistik. (Debatt och debatt: de höll alla med varann.) McNamara var försvarssekreterare för presidenterna Kennedy och Johnson, och blev nära sammanknippad med Vietnam-kriget. De flesta i rörelsen mot kriget betraktade honom som den största boven i dramat tills Nixon kom till makten.
Det är värt att notera att för ett evenemang som ägde rum mitt i University of Californias område så var publiken (kanske 2.000 personer) ovanligt gammal, mest runt 45-65 år, och den såg ut som vänsterfolk nu gör här i trakterna: snälla. Så det var väl samma folk som en gång i tiden gjorde UC Berkeley till kravall-område som nu kom tillbaka för att se om de kunde göra fred med sin gamla ärkefiende. Resultatet blev lite bättre än vapenvila.
Numera skriver McNamara provokativa böcker om kriget och vad han lärt sej, och Morris har gjort en film som är löst baserad på hans senaste bok, 'The Fog of War'. Och det har visat sej att han inte alls är imperialismens och kapitalismens lackej. Han är istället på väg att bli ganska populär i den amerikanska vänstern - men inte som Noam Chomsky eller Michael Moore, för McNamara är ofrånkomligen högst intelligent och tänker dessutom helt tydligt på egen hand, vilket gör honom farlig för ideologiskt drivet folk. Jag fick åtminstone respekt för honom.
Förra veckändan var Susan, jag och Janee i San Francisco och såg den kinesiska nyårsparaden, en tradition i stan sedan 1880-talet och den största paraden här i trakterna. Som vanligt fyllde alla möjliga politiker och andra upp en del av processionen med sina öppna kabrioleter, men det var roligt att få se San Franciscos nya borgmästare, Gavin Newsom. Han gick och skakade händer, verkade väldigt öppen och naturlig. I övrigt var det som sej bör: drakar, smällare, marscherande band, mytologiska figurer, folk på styltor, och gott om apor (det är nu apornas år). San Francisco hade länge det största kinesiska samhället utanför Asien (fast det finns åtminstone en annan, Toronto, som påstår sej vara större nu), och kineser är den största folkgruppen. Anorna märks: paraden hörde till staden, inte bara till Chinatown. Alla raser deltog, men utan att det verkade konstlat. Det påminner om hur här, liksom i New York, alla blir irländare på St Patricks-dagen. Det är inte bara att samhället San Francisco är inombords öppet, utan också att öppenheten är naturlig, välkomnad av så gott som alla, och pålitlig.
Och så en sista kommentar om en till gammal nyhet. Presidenten Bush presenterade sin märkliga budget till kongressen, och bland annat skar han helt bort pengarna till forskning i hur man avgiftar byggnader. Samma dag upptäcktes ricin i senatbyggnaden. Lyckligtvis dog eller skadades ingen. Av ricinet alltså.
En intressant liten händelse förra veckan var försöket av 11 personer att fly Castros diktatur i en gammal Buick. Bilden är värd att se. Fem poäng för uppfinningsrikedom och företagsamhet. Fem till för vansinne.
Ja, lite tidigare vittnade David Kay, mannen som ledde USAs letande efter massförstörelsevapen i Irak, i den amerikanska senaten. Det som rapporterades var att han sade att vapnen troligen inte fanns och att spionväsendet misslyckats: "Det visade sej vi alla hade fel." Vad som inte rapporterades mycket var att han också sade att Irak var "ännu farligare än vi trott." Landet hade utvecklat ett omgående program för kemiska och biologiska vapen - och skulle snabbt ha kunnat frambringa själva medlen. Dessutom bröt Hussein-regimen sitt avtal med FN på anda sätt, påstod han, och de amerikanska underrättelsetjänsterna (liksom de franska, ryska och tyska) gjorde ärliga misstag, utan tryck uppifrån. Läs själv hans testimoni - den är mycket mera nyanserad än man skulle trott av nyhetsmedierna, och kritiken går åt båda hållen. DN , till exempel, skrev bara ena sidan av historien.
Förra veckan när jag och Michael gick in i Hilda's Coffee Shop för att äta vår vanliga frukost steg en man upp för att gå ut: George Lucas, han som gjort bland andra filmer Star Wars och American Graffiti (båda filmades f.ö. delvis här i San Rafael). Så vi fick vårt vanliga bord. Dessutom har en av de två servistriserna nu lärt sej att servera min kanna té så fort jag kommer in. Jag gör framsteg i världen.
Bokmärk denna min blogsida.
Förra veckan var jag också med min vän Jim, som för övrigt innehar det bästa humorsinnet man kan tänka sej i en Kanuck, i Berkeley och såg en debatt mellan Robert McNamara, regissören Erroll Morris och Mark Danner, en professor i journalistik. (Debatt och debatt: de höll alla med varann.) McNamara var försvarssekreterare för presidenterna Kennedy och Johnson, och blev nära sammanknippad med Vietnam-kriget. De flesta i rörelsen mot kriget betraktade honom som den största boven i dramat tills Nixon kom till makten.
Det är värt att notera att för ett evenemang som ägde rum mitt i University of Californias område så var publiken (kanske 2.000 personer) ovanligt gammal, mest runt 45-65 år, och den såg ut som vänsterfolk nu gör här i trakterna: snälla. Så det var väl samma folk som en gång i tiden gjorde UC Berkeley till kravall-område som nu kom tillbaka för att se om de kunde göra fred med sin gamla ärkefiende. Resultatet blev lite bättre än vapenvila.
Numera skriver McNamara provokativa böcker om kriget och vad han lärt sej, och Morris har gjort en film som är löst baserad på hans senaste bok, 'The Fog of War'. Och det har visat sej att han inte alls är imperialismens och kapitalismens lackej. Han är istället på väg att bli ganska populär i den amerikanska vänstern - men inte som Noam Chomsky eller Michael Moore, för McNamara är ofrånkomligen högst intelligent och tänker dessutom helt tydligt på egen hand, vilket gör honom farlig för ideologiskt drivet folk. Jag fick åtminstone respekt för honom.
Förra veckändan var Susan, jag och Janee i San Francisco och såg den kinesiska nyårsparaden, en tradition i stan sedan 1880-talet och den största paraden här i trakterna. Som vanligt fyllde alla möjliga politiker och andra upp en del av processionen med sina öppna kabrioleter, men det var roligt att få se San Franciscos nya borgmästare, Gavin Newsom. Han gick och skakade händer, verkade väldigt öppen och naturlig. I övrigt var det som sej bör: drakar, smällare, marscherande band, mytologiska figurer, folk på styltor, och gott om apor (det är nu apornas år). San Francisco hade länge det största kinesiska samhället utanför Asien (fast det finns åtminstone en annan, Toronto, som påstår sej vara större nu), och kineser är den största folkgruppen. Anorna märks: paraden hörde till staden, inte bara till Chinatown. Alla raser deltog, men utan att det verkade konstlat. Det påminner om hur här, liksom i New York, alla blir irländare på St Patricks-dagen. Det är inte bara att samhället San Francisco är inombords öppet, utan också att öppenheten är naturlig, välkomnad av så gott som alla, och pålitlig.
Och så en sista kommentar om en till gammal nyhet. Presidenten Bush presenterade sin märkliga budget till kongressen, och bland annat skar han helt bort pengarna till forskning i hur man avgiftar byggnader. Samma dag upptäcktes ricin i senatbyggnaden. Lyckligtvis dog eller skadades ingen. Av ricinet alltså.
Posted at 02:51 AM
Wed - February 4, 2004
Robert Cameron
Här är en fin artikel om Robert
Cameron, fotograf och otroligt intressant man. Allt som artikeln säger
är sant: han har verkligen levt, och har fortfarande ordentlig livslust vid
92 års ålder. På 80- och 90-talen jobbade för eller med
honom i många år - på olika sätt totalt 15 år.
Först köpte jag vykort av hans bilder och sålde dem i en
affär jag hade hand om; sedan blev jag anstäld som
försäljare för kort, vykort, affischer och böcker; och till
slut (när jag började ge ut egna bilder) tog jag över
publiceringen av vykorten. Vi brukade sitta och prata om allt möjligt i
hans kontor: han är alltid intresserad. Ibland verkar det som halva San
Francisco och en stor del av Paris känner honom.
Posted at 02:16 AM
Marin Headlands med Charlie
I söndags gick jag på vandring med
Charlie. Han är min gudson, min lillebror, en 13-årig intellektuell
som inte kan stå ut med att han ännu inte kysst en flicka. När
han var 7 kontaktade han (ja, hans mamma) en organisation som heter Big Brothers
and Big Sisters, vilken förmedlar kontakt mellan vuxna som behäver
förnya sina barnasinnen och barn som är villiga att ta hand om en
vuxens psykiska hälsa på längre tid. Så under de senaste sex
åren har vi byggt dammar av stenarna på bäck-bottnar, gått
på bio, suttit på golv och spelat Monopol och andra
märkvärdiga spel, gått till museer och tittat på konst (han
gillar minimalistiska skulpturer och halvt abstrakta videoinstallationer mest),
kört till någon campingplats och satt upp tält för en
veckända av grillkorv och boll-lek, och druckit otaliga Jamba Juice (han
beställer Orange Dream Machine, jag Protein Berry Pizazz). Och mycket
mycket mer.
Så vi gick på vandring i söndags, en av våra vanligaste förströlser numera. Den här gången tog vi Morning Glory Trail, som börjar vid motorvägen ovanför staden Sausalito, zig-zaggar brant upp genom en eucalypus-dunge, och leder sedan till öppen terräng bortom bilbullret, där man kan gå i olika riktningar på ett oändligt nätvärk av små grusvägar (för brandbilar endast). Man ser över de stora kullarna ända till Golden Gate-sundet och San Francisco i söder, Stilla Ocean i väster och Mount Tamalpais i norr. (Här kan ni se någons bilder.) Området - några kilometer i varje riktning - heter Marin Headlands och ser inte ut som vad man i resten av världen tänker på när man föreställer sej Kalifornien: På avstånd liknar kullarna mer skottska heder, fast det är inte ljung som växer utan s.k. sagebrush (salvia säger ordboken, men det tror jag inte det är) och en del andra buskar. Något otrevligt som heter 'poison oak', till exempel, men också mycket som blommar, som Scotch broom och lupin. Det finns också flera sorters gräs, grönt nu när det regnar på vintern men torrt och brunt från april eller maj till december. Och om ett par månader är det högsäson för vildblommor. Ibland om man avviker från vägarna kan man hamna att vada bland buskar som når upp över skuldrorna, men mest är det kargt och stenigt. Det har varit rapport att en coyote har setts i trakten nyligen, vilket fick mej att hoppas att vi skulle få se den. Fast när Charlie var mindre ville jag nog undvika alla vilddjur. Det händer att Coyote attackerar barn någon gång om året, någonstans i USA, och det har hänt att de anfallit vuxna. Men högst ovanligt är det. Dock har det synts bergslejon också i Headlands-området, senast för ett par år sedan, och dem vill jag fortfarande undvika.
Iallafall. Vi pratade, mest om filmer och videospel som vanligt. Han kommer ihåg allt och gillar att berätta hela händelseförloppen för mej. Och så frågade jag om han träffat någon flicka. Det skulle jag inte ha gjort: Hans svar var att så frågar hans mamma, vilket betydde att jag inte förstod mej på. Helt går det väl inte att undvika - men jag börjar förstå att det enda jag kan gjöra tillsvidare är att berätta om mina egna tonår, mina egna problem och äventyr med tjejer. Då lyssnar han genast, frågar till och med frågor.
Så vi gick på vandring i söndags, en av våra vanligaste förströlser numera. Den här gången tog vi Morning Glory Trail, som börjar vid motorvägen ovanför staden Sausalito, zig-zaggar brant upp genom en eucalypus-dunge, och leder sedan till öppen terräng bortom bilbullret, där man kan gå i olika riktningar på ett oändligt nätvärk av små grusvägar (för brandbilar endast). Man ser över de stora kullarna ända till Golden Gate-sundet och San Francisco i söder, Stilla Ocean i väster och Mount Tamalpais i norr. (Här kan ni se någons bilder.) Området - några kilometer i varje riktning - heter Marin Headlands och ser inte ut som vad man i resten av världen tänker på när man föreställer sej Kalifornien: På avstånd liknar kullarna mer skottska heder, fast det är inte ljung som växer utan s.k. sagebrush (salvia säger ordboken, men det tror jag inte det är) och en del andra buskar. Något otrevligt som heter 'poison oak', till exempel, men också mycket som blommar, som Scotch broom och lupin. Det finns också flera sorters gräs, grönt nu när det regnar på vintern men torrt och brunt från april eller maj till december. Och om ett par månader är det högsäson för vildblommor. Ibland om man avviker från vägarna kan man hamna att vada bland buskar som når upp över skuldrorna, men mest är det kargt och stenigt. Det har varit rapport att en coyote har setts i trakten nyligen, vilket fick mej att hoppas att vi skulle få se den. Fast när Charlie var mindre ville jag nog undvika alla vilddjur. Det händer att Coyote attackerar barn någon gång om året, någonstans i USA, och det har hänt att de anfallit vuxna. Men högst ovanligt är det. Dock har det synts bergslejon också i Headlands-området, senast för ett par år sedan, och dem vill jag fortfarande undvika.
Iallafall. Vi pratade, mest om filmer och videospel som vanligt. Han kommer ihåg allt och gillar att berätta hela händelseförloppen för mej. Och så frågade jag om han träffat någon flicka. Det skulle jag inte ha gjort: Hans svar var att så frågar hans mamma, vilket betydde att jag inte förstod mej på. Helt går det väl inte att undvika - men jag börjar förstå att det enda jag kan gjöra tillsvidare är att berätta om mina egna tonår, mina egna problem och äventyr med tjejer. Då lyssnar han genast, frågar till och med frågor.
Posted at 02:06 AM
Thu - January 29, 2004
Nyhetsbevakning
En av mina två huvudkällor för
nyheter på internet är Google News. Sajten samlar ihop nyhetsartiklar
från hundratals om inte tusentals publikationer från hela världen
och grupperar dem så att man kan se de senaste och största nyheterna
på en sida. Allt görs uppenbarligen utan något mänskligt
ingripande från Googles sida, dvs. mjukvaran beslutar allt, inklusive vad
som behandlas som den största nyheten. Det gör att man kan läsa
t.ex. vad som skrivs om Pakistan i Indiens press och vise versa. Och det finns
got tom engelskspråkiga internetpublikationer överallt
idag.
Så när jag märkte tidigare idag att nyheten om bombattentatet på en buss i Jerusalem i morse, vilken dödade åtminstone 10 personer, var långt nedåt websidan så blev jag nyfiken. Är sådana tragedier inte längre stora nyheter? Det verkar så. Bara 306 artiklar om händelsen hade publicerats på engelska när jag först såg nyheten.. I jämföresle hade utbytet av fångar mellan Hizbollah och Israel blivit skrivet om i 978 artiklar, och världsnyheter kommer ofta över tusen. Antalet artiklar om bombningen gick upp anmärkningsvärt senare på dagen, men det berodde på att fångutbytet och bombningen blev sammanslagna i samma kategori.
Sorgligt nog kan den låga bevakningen i det här fallet delvis bero på att dylika attentat har blivit norm och inte ändrar på något.
Jag tog också en titt på vilka publikationer som skrev om bussattentatet: det visade sej att endast en arabisk engelskspråkig sajt skrivit om det: Al Jazeera. Dessutom två islamiska sajter i västvärlden, Islam Online (i London) och Jihad Unspun (en militant islamisk sajt i Nordamerika som sägs vara CIA-front). Och vet då att det finns gott om arabiska sajter på engelska. Al Jazeera må vara tendentiös, men åtminstone bevakar den mycket bättre än många andra arabiska medier.
Något annat jag märkt är att amerikanska och andra icke-muslimska förluster i Irak och Afganistan inte ges lika mycket nyhetsvärde som de brukade, åtminstone inte i amerikansk press. I tidningar - av papper, alltså - är sådana nyheter ibland bara notiser innuti någonstans nu, medan de under de första månaderna av ockupationen av Irak var högst upp på första sidan. Det ger mej motstridiga känslor att se den utvecklingen. Å ena sidan är varje dödsfall en tragedi, och trupperna förtjänar mera respekt än att försvinna bland trivialiteter. Men å andra sidan är det förnuftigt att inte gå i panik varje gång en soldat dör: mycket står på spel i både Afganistan och Irak. Tyvärr måste amerikanska, engelska, polska och andra soldater riskera sina liv - annars kommer långt flera Irakier och Afganistaner att gå våldsamma slut till mötes innom kort. Tänk bara hur det gått i första eller andra världskrigen om varenda dödsfall rapporterats i pressen, men bara på ena sidan av konflikterna. Och inte bara i pressen - på TV. Speciellt på det sätt som en del arabiska medier visar bilder av palestinska döda och sårade: närbilder av sår och lik, massor av blod. Offerpornografi.
Så när jag märkte tidigare idag att nyheten om bombattentatet på en buss i Jerusalem i morse, vilken dödade åtminstone 10 personer, var långt nedåt websidan så blev jag nyfiken. Är sådana tragedier inte längre stora nyheter? Det verkar så. Bara 306 artiklar om händelsen hade publicerats på engelska när jag först såg nyheten.. I jämföresle hade utbytet av fångar mellan Hizbollah och Israel blivit skrivet om i 978 artiklar, och världsnyheter kommer ofta över tusen. Antalet artiklar om bombningen gick upp anmärkningsvärt senare på dagen, men det berodde på att fångutbytet och bombningen blev sammanslagna i samma kategori.
Sorgligt nog kan den låga bevakningen i det här fallet delvis bero på att dylika attentat har blivit norm och inte ändrar på något.
Jag tog också en titt på vilka publikationer som skrev om bussattentatet: det visade sej att endast en arabisk engelskspråkig sajt skrivit om det: Al Jazeera. Dessutom två islamiska sajter i västvärlden, Islam Online (i London) och Jihad Unspun (en militant islamisk sajt i Nordamerika som sägs vara CIA-front). Och vet då att det finns gott om arabiska sajter på engelska. Al Jazeera må vara tendentiös, men åtminstone bevakar den mycket bättre än många andra arabiska medier.
Något annat jag märkt är att amerikanska och andra icke-muslimska förluster i Irak och Afganistan inte ges lika mycket nyhetsvärde som de brukade, åtminstone inte i amerikansk press. I tidningar - av papper, alltså - är sådana nyheter ibland bara notiser innuti någonstans nu, medan de under de första månaderna av ockupationen av Irak var högst upp på första sidan. Det ger mej motstridiga känslor att se den utvecklingen. Å ena sidan är varje dödsfall en tragedi, och trupperna förtjänar mera respekt än att försvinna bland trivialiteter. Men å andra sidan är det förnuftigt att inte gå i panik varje gång en soldat dör: mycket står på spel i både Afganistan och Irak. Tyvärr måste amerikanska, engelska, polska och andra soldater riskera sina liv - annars kommer långt flera Irakier och Afganistaner att gå våldsamma slut till mötes innom kort. Tänk bara hur det gått i första eller andra världskrigen om varenda dödsfall rapporterats i pressen, men bara på ena sidan av konflikterna. Och inte bara i pressen - på TV. Speciellt på det sätt som en del arabiska medier visar bilder av palestinska döda och sårade: närbilder av sår och lik, massor av blod. Offerpornografi.
Posted at 10:47 PM
Tue - January 27, 2004
Mera Frankrike, Kina
Så det är ännu värre:
Frankrikes president, Jacques Chirac, har gett sitt
stöd till Kinas krav gentemot Taiwan. Vad i hela världen har
gått i karln? Vad röker han för något? Vad har hänt med
demokrati, självbestämmande, mänskliga rättigheter? Frihet,
jämlikhet och broderskap? Taiwan är en demokrati, med valda
representanter och en fri press, styrt av lagar som är utförda av ett
någorlunda självständigt rättsväsende. Kina å
andra sidan... Fråga Amnesty International, bara till att börja
med.
Posted at 12:10 AM
Om den här bloggen
Jag är Fred, bor sedan 1981 i norra Kalifornien, fast jag är finlandsvensk och bodde i Sverige och olika länder i flera år före jag bosatte mej här. Kontakta mej gärna genom att klicka "feedback" (under varje inlägg) eller skicka mejl till fredlinden, sedan snabel, och sedan comcast.net.
Links
Zermatt-bilderna: http://homepage.mac.com/fredsterx/PhotoAlbum14.html
Min gamla engelska blog: http://fredster.blogspot.com/.
Viggbyklassen: http://homepage.mac.com/fredsterx/.
Semestern i Maine 2003: http://f1.pg.photos.yahoo.com/sf_fred.
För andra svenska bloggar, se på http://www.sweblogs.com.
Calendar
| Sun | Mon | Tue | Wed | Thu | Fri | Sat |
XML/RSS Feed
Archives
Categories
Extreme Tracking Web Counter
Statistics
Total entries in this blog:
Published On: Oct 11, 2006 07:58 AM
Published On: Oct 11, 2006 07:58 AM