Sat - February 19, 2005

länge sen senast

Hej igen kära läsare,

Jag tror inte jag har många läsare kvar efter att inte ha skrivit på ett halvår. Men mycket har ändrats, och nu vill folk se mitt nyaste klipp:



Skall göra om den röda färgen så den inte ser så rosa ut. Idén är att håret är rött, vitt och blått, som den amerikanska flaggan. Anledningen? Jag fick till slut mitt amerikanska medborgarskap förra veckan, efter bara 24 år i landet.

För att sväras in gick jag klockan nio en vardagsmorgon till en stor sal uppe på Nob Hill i San Francisco, med 1.405 andra, från 97 olika länder. Största gruppen kom från Kina, men det var en hel del från Mexico, Filippinerna, Taiwan och Centralamerika också. Jag verkade vara den enda finländaren, men det fanns en svensk, en dansk och en norrman också. De flesta kom i vardagskläder, vilket var förståeligt eftersom de säkert gick till jobbet efteråt, men jag tog på kostym och slips. En hel del var ganska långtråkigt: talen var av byråkrater i immigrantverket. Men när vi sjöng Star-Spangled Banner och sedan svor att vi avsäger oss trohet till främmande prinsar och potentater var det rörande. Om jag bara blivit klar med min lilla kurs i att sjunga i ton först...

Något jag märkt under processen att bli naturaliserad är att de flesta som jobbar för immigrantverket (US Citizenship and Immigration Service, som hör till Department of Homeland Security) själva är immigranter. Åtminstone talar väldigt många engelska med brytning: hon som tog fingeravtrycken, han som intervjuade mej, hon som satt i reception, osv. Jag undrar om det finns andra länder där invandringen sköts av invandrare i lika hög grad.

Det fanns en TV-kamera i rummet också. Den kom förstås rakt fram till en av kanske fem kvinnor som var klädda i slöjor. Har svårt att tro att avsikten var annan än att bevisa något. Kanske att det finns muslimer som fortfarande vill bli medborgare här. Eller att vi var en brokig skara. Vad vet jag.

För första gången sedan jag var sju år har jag medborgarskap i landet jag bor i. För första gången i livet är jag medborgare i ett land där jag kan det dominerande språket. Allt jag väntade mej var att få rösta. Istället fick jag ett hem. Inte dåligt.

Posted at 04:55 PM    

Sat - September 25, 2004

Thu - August 19, 2004

Björnar och bärsa

En björn hittades nyligen medvetslös på en gräsmatta i Washington State. Orsaken låg runtom: tre dussin tomma burkar Rainer öl (ett märke som många människor där uppe av någon anledning föredrar). Stulna från campare. När björnen kom tillbaka till medvetande försökte folk jaga bort den från området, men den ville visst inte, så till slut fångade de in nallen i en fälla - med två öppna burkar Rainer som bete.

Varje morgon när jag sätter på radion och hör reklam eller vanligt prat så känner jag mej lättad, snart tre år senare, för att alla normala program och all pinsam reklam inte har ställts in på grund av att det hänt något nytt katastrofalt och oväntat i still med den 11e september. Ju mindre nyheterna är, desto bättre.

I den andan vill jag presentera en nyhet från mitt liv: i går gick jag till lunch i en riktning jag inte brukar gå, och fick då se det här:



Liknande pilar har funnits på många håll i stan i åtminstone 10 år, alla med olika ord, men jag hade aldrig sett den här.

Posted at 03:05 AM    

Mon - August 16, 2004

Russian Hill

I går kväll var jag med Susan på en fest för en kollega, hemma hos en annan av hennes kollegor uppe i högsta våningen i ett höghus på toppen av Russian Hill, en av San Franciscos centralaste kullar. Fin utsikt i 360 grader: Här syns lite av finansdistriktet uppe till vänster, i mitten Chinatown, till höger Nob Hill, och bostadskvarter uppe på Russian Hill i förgrunden. Åt andra hållet såg man Golden Gate-sundet, men bilderna blev inte så bra.

Posted at 10:06 PM    

Thu - August 5, 2004

Filbert Steps

Var i söndags med Charlie till San Francisco för att se dokumentärfilmen 'Metallica: Some Kind of Monster.' Inte vad jag skulle ha valt, men filmen var bra gjord, och åtminstone en av bandmedlemmarna hade ett huvud på skuldrorna. Vi kom in till stan för tidigt, och medan vi väntade gick vi uppför Filbert Steps, en 'gata' som består av trappor upp till Telegraph Hill - kanske 100-120 meter upp. Folk bor där utan tillgång till bil eller annan transport: allt måste bäras på trappan. På 70-talet anlade en eccentrisk kvinna en trädgård med mer eller mindre exotiska växter på den branta sluttningen, så det kommer numera folk från hela världen för att se något av det mest genuint pittoreska man kan hitta i landet. Dessutom har folk släppt lös papegojor, som över decennierna har överlevt och förökat sej. Vi såg en högljudd flock på kanske 40 fåglar flyga förbi ett par gånger.

Mest fäste jag mej vid en fuchsia som var stor som ett litet träd. Hemma i min trädgård kämpar jag med att hålla min lilla krukväxt vid livet. Blomma vill den inte.

.

Posted at 01:58 AM    

Fri - July 30, 2004

Hemma från Sverige

Vi kom hem igår från drygt en vecka i Sverige, begravning och allt. Hur svenskarna kan ta så lång tid på sej att begrava sina kära blev jag inte klokare på.

Jag har satt upp några bilder på http://homepage.mac.com/fredsterx/PhotoAlbum15.html. På något sätt hamnade min telefonkamera att bli inställd på "små bilder", så en del av dem är väldigt små.

Här är i allafall de två bästa - på min bror Rasmus och hans och familjens vän Janne:

Posted at 02:42 AM    

Fri - July 16, 2004

Vardag

Det har gått veckor sedan Pappa dog. Ingenting har verkat tillräckligt viktigt att skriva om, även om jag återvänt till att leva vardagen helt som vanligt. Det var självständighetsdag här den fjärde juli: vi var som flera gånger tidigare och såg på parad i en stad i närheten som heter Novato, mest för småstadsmiljön. Paraden hade allt från borgmästaren som satt i cabriolet till sophämtare som gjorde manövrar med soptunnor till några hundra bassett-hundar och en halv bataljon antika tanks, bland annat en Sherman-tank. Och så stans egen Nave Brigade:



Jo, de är klädda som italienskt infanteri ca. 1914. Aldrig har det marscherats så dåligt. Gesten de gör går kanske att känna igen? Senare på dagen var vi och åt barbeque med goda vänner i trädgården bakom huset de nyss flyttat in i. Och på kvällen var Susan och jag och såg fyrverki i Sausalito, även om det var dimmigt.

Och nu något helt annat. Vår trädgård framför huset:



Det finns ett par tomma platser där, och jag har fått pengar från två olika håll till att plantera något i Pappas minne. Det bruna, om ni undrar, är sönder-riven bark av redwood-trän, vilket man använder här till att hålla fuktigheten inne, solen ute och ogräsen borta.

Posted at 11:30 PM    

Wed - June 30, 2004

Pappa

Idag, tisdagen den tjugonionde juni 2004, dog min Far, Caj Alvar Lindén. Han var drygt 77 år.



Må han vila i frid.

Idag är jag tacksam för det följande:

Att jag hade en pappa i mitt liv, en bra, god pappa.

Att Pappa dog idag istället för tidigare eller senare. Han hade fortfarande lite kontakt med Mamma häromdagen, kunde säga ett varmt adjö, eller på återseende, kanske. Hans demens hade rånat så mycket av det han varit att framför honom fanns bara mörker kvar, vad Mamma kallar "att bli ett kolli" - något han fruktade. Han levde ett stort liv, och fyllde det till den allra sista droppen. Det fanns inga droppar kvar åt honom, så han tog avsked. Gud kallade honom hem, långsamt men säkert, och han gick utan tvekan.

Att jag fick kontakten med honom och Mamma igen som vuxen - kom dem nära, fick ge tillbaka lite av vad de gett mej. Speciellt tänker jag på försommardagen 1999 då jag till slut fick färdigt med universitetsstudierna och tog emot min BA-grad och de andra utmärkelserna av Saint Mary's College, och jag höll talet och fick tacka mina föräldrar inför alla hundratals personer.

Att han gav mej styrka. Det var inte bara att han var världens starkaste man när jag var liten, och inte bara att han gick till jobbet - ofta bokstavligen, till fots - och mestadels försörjde familjen egenhändigt, utan att någonsin ta för sej själv först. Starkast var han för att han höll ihop familjen, när jag var i mina tidiga tonår lika bokstavligt som han gick till fots.

Att han gav mej mod. Det var 1974 eller 1975, då mina föräldrar, min syster Katja och jag tillbringade en påsk i ett chalet i Planachaux, Schweiz. Vi var alla nya på att åka skidor alpint och hade det riktigt roligt. En dag ute på skidbacken så utmanade Pappa mej till tävlan tillbaka till byn. Jag trodde förstås att jag skulle vinna utan besvär, eftersom jag ju var 18 eller 19 och han var hela 46 eller 47, när det nu var. Dessutom hade jag åkt mera utför på skidor än han hade, och jag var nog tekniskt mycket bättre. Katja räknade neråt från tre, och iväg for vi. Men medan jag började åka neråt i mina vanliga - som jag dittills tyckt djärva - svängar, pekade Pappa bara skidorna rakt utför och sköt iväg ifrån mej med en skrämmande fart. Jag hade inget annat val än att följa. Jag har alltid följt i hans spår.

Att han lärde mej att man måste tänka, ifrågasätta, se båda sidorna i alla saker. Alla de åren vi bodde i Viggbyholm, från december 1966 till juli 1972 då jag åkte till Israel, så åt vi middagarna tillsammans runt köksbordet och diskuterade i oändlighet världen därutanför. På söndagarna till frukost var vi också samlade: ofta var det radioprogram, mest följetånger eller frågelekar, men alltid debatt bland oss. Och Pappa var alltid förnuftets röst mot mina ideologiskt drivna språng mot omöjliga retoriska mål. För honom var frågorna viktigare än svaren.

Att han berättade för mej om tankevärldens begränsningar. När jag var mitt inne i min vänsterdogmatiska ungdomsiver berättade han för mej hur fel man kan ha i politik, och hur stora ideologiska misstag kan bli i världen. Hans tonfall och hans rättframhet fick mej att lyssna, tillräckligt för att ett frö planterades i mej som bara kunde växa. Jag har aldrig glömt.

Att han visade mej att språket är heligt. Det hände också runt middagsbordet. Många var turerna till bokhyllan för att slå upp ett ord i ordboken eller uppslagsverket. Ord och de meningar vi formulerar har sin egen innebörd som vi måste respektera och förstå, fast böckerna, jo de kunde nog ändå ha fel ibland. Idag tjänar jag mitt levebröd på den här lärdomen.

Att han lärde mej att man måste skratta åt sej själv. Det är ingen frivillig extraförmåga, det är en nödvändighet, speciellt när allt är svårt. En av hans favoritfraser var alltid "Wieso einfach, wenns auch kompliziert geht!" (varför hålla det enkelt om det också går att komplicera?). Och oftast sade han det på sin lite osäkra tyska när han själv komplicerat till något. I morse före han dog, medan han fortfarande var så kry som han nu var på senare tid, medan han duschades av personalen på Berga Hem där han bodde, så lär han ha skämtat och haft roligt med de underbara människorna som jobbar där. Humorn glömde han inte, även om nästan allt annat var borta.

Att han genom sitt liv bevisade för sin skeptiska son att kärleken finns, och att den överlever allting. Det har sagts att det bästa ett barn kan få i livet är en pappa som älskar mamma, och det gav han oss tre syskon minsann. För ett par år sedan, då hans demens fortfarande var mestadels förvirring om tid och rum och han glömde ansikten bara när han var trött, så satt han en kväll med Mamma i deras vardagsrum, och frågade efter sin hustru, Carin, min mamma. Så Mamma gav honom mobiltelefonen och bad honom ringa hem, och gick sedan in i sovrummet och tog samtalet. Och han visste vem han talade med. Vissheten om att han älskade sin hustru glömde han aldrig, även när demensen tagit över långt mer av honom. Kärlek är inte bara när, var, hur eller ens ett ansikte, ett minne. Pappas kärlek, liksom hans humor, överlevde hans minnen, hans styrka, hans demens, och kommer aldig att dö.

Jag kunde fortsätta skriva i oändlighet om allt min far gav mej. Han gav mej ju själva livet. Men reslust och uppskattning för modernism och allt annat får vänta. Likaså allt jag fått ut av hans exempel, hans trygghet och trofasthet. Men jag är tacksam för alltihop, av hela mitt hjärta.

Posted at 01:32 AM    

Mon - June 21, 2004

Vandring

Jag på vandring med Charlie ovanför Tennessee Valley, med Stilla Oceanen i fjärran, dimman på väg in mot SF till vänster, men solsken där vi gick.

Posted at 01:00 AM    

Mon - June 14, 2004

Miljonärer

Häromdan när jag var på väg till jobbet och gick in i den lilla livsmedelshandeln som ligger runt hörnet för att köpa lite kontorsprovianter så som jag gör varje dag jag jobbar på kontoret så var det främmande människor som jobbade i affären. Den hade ägts av en vietnamesisk invandrarfamilj i många år, närmare 20 tror jag, och jag hade lärt känna dem lite grann. So-Chi var hustrun i paret, satt oftast bakom kassan; maken Ben var tillbakadragen och jobbade mest med leverantörerna, så jag hade inte mycket med honom att göra. Deras två barn har båda börjat på UC Berkeley på de senaste två åren, men hade fortsatt att fylla i bakom kassan på loven. De är sådana där barn som får en att tro på framtiden: sansade, lugna, ansvariga. Jason verkade gjöra synnerligen bra ifrån sej med en ingenjörsutbildning. Och sedan fanns där Ricky, killen som fyllde på fruktställena.



Ricky och jag pratade mycket på de senaste fyra åren, om politik, om kvarteret, om mat. Han är en intressant en: efter ett par år kom det fram att han äger en nattklubb i Los Angeles. Omständigheten till att det kom fram var att han hade varit nere i LA några dagar, och jag frågade varför, och då berättade han att han hade flugit ner för att se till att något gäng inte skrämde kvinnan som sköter klubben åt honom för att klämma 'beskyddning' ur henne.

Så det visade sej att familjen sålt affären till en mexikansk invandrare, en trevlig ung kille som verkar ha en hel del ideer för att göra affären bättre. Ricky var kvar den morgonen (bilden ovan), och berättade att han nu pensionerar sej, liksom Ben och So-Chi. Nej, han tänker inte ägna sej åt nattklubben, den behöver visst inte honom där.

Man behöver en hel del pengar för att kunna pensionera sej här i förtid, åtminstone om man inte är fackmedlem och blir sjukskriven eller har vunnit något domslut. Åtminstone ett par miljoner dollar, skulle jag säga. Det kan hända att affären var värd en hel del, och troligen sparade de flitigt genom åren. De flesta amerikaner som är rika blev rika genom småföretagsamhet, och de flesta som blivit rika har gjort det i högst mundäna branscher, som tvätterier, detaljhandlar eller byggfirmor. Jag tvivlar inte på att Ben och So-Chi kunde göra det. Men jag undrar hur Ricky, som väl skulle kallas företagsbiträde eller något sådant, kunde ha sparat ihop tillräckligt. Kanske han var delägare. Kanske han ljög, fast jag tvivlar på det, även om det är klart att det finns mycket jag inte vet. Det är inte första gången jag sett dylikt bland asiatiska invandrare.

Slutresultatet: Det är betryggande att se att man kan bli smårik på ärligt, vardagligt kneg. Och jag kan inte låta bli att undra över alla ambitiösa människor här i trakterna som försöker bli rika på att jobba sej upp karriärstegen eller genom att starta teknologi-företag. För min skull vet jag bara - av erfarenhet - att jag aldrig skulle ha trivts med att jobba hela livet i en affär.

Posted at 01:40 AM    

Aprikoskatt

I tisdagsmorse plockade jag årets första aprikoser från vårt träd, tre fyra stycken, och åt en, fast den inte var fullt söt och saftig ännu. Fredagkväll började jag plocka på allvar, med stegar och hinkar. I dag på eftermiddagen hade jag plockat kanske 400-500 aprikoser, ca. 80-90% av allt på trädet, om jag inte räknar det som fallit på marken - ett par hundra aprikoser. Kanhända vår bäst aprikos-skörd på de åtta åren vi bott i det här huset (fast vi haft större skördar av persikor, trots att det trädet är mindre). Jag önskar bara säsongen varade lite längre än en veckända.

Aprikoser klara att bli chutney


Om gårdagen (en lördag) var plockardagen, så var idag ägnad åt att göra chutney. Första gången, men jag tror det gick bra, efter telefonhjälp av min barndomsvän Lena och min mamma, båda erfarna chutneyhänder. Dessutom läste jag 12-15 recept på Internet och gjorde sedan en syntes av fyra som jag tyckte mest om. Med andra ord blev det ordentligt kryddat: färsk vitlök, färsk ingefära, lök, cayenne-peppar, chili-peppar, en del andra kryddor. Det svåra var det där med burkarna. Alla instruktioner var olika på hur man skall sterilisera dem och hantera dem och fylla dem och sedan koka dem med chutneyn i. Det blev igen en syntes.

Vi har fortfarande ett par hundra aprikoser kvar. Nästa år vill vi ha husgäster den här veckan, så vi har någon som kan hjälpa plocka, äta och koka.

Och Susan kom hem med vår nya katt, en korthårig, grå-och-vit tjej på två år. Hos Marin Humane Society hade hon först hetat Fluffy, sedan June Bug. Det verkar som hon kommer att heta Chutney hemma hos oss.

Posted at 01:01 AM    

Thu - May 6, 2004

Tiden går

Sedan jag senast skrev har jag gjort en hel del som jag gärna skulle ha skrivit om, men det har varit svårt för mej att ta mej för. Det känns inte så viktigt längre att skriva. Men här är lite av vad vi haft för oss.

I går åt Susan och jag på Gary Danko's Restaurant, en av de bästa matställena i San Francisco, om inte i USA. Nästan tvåhundra gröna lappar, men gott var det, och det var Susans födelsedagsmiddag, en dag sen. Åt sniglar för första gången på 25-30 år. De lär visst hålla på att bli populära igen.

Vi har varit ute och letat lägenhet en del. En liten sliten en med två sovrum och plyttekök kostar $1.500-2.000 här i trakterna. Skillnaden är att för $2.000 får man utsikt. Jag ville sälja huset för att jag tror fastighetsmarknaden kommer att rasa, men vi hittade ingen lägenhet som var tillräckligt bra att Susan skulle vilja flytta härifrån. Och visst gillar jag huset vårt också. Kanske jag bara haft lite rastlöshet - vi har bott här i snart åtta år, vilket är mer än ett år längre än jag någonsin haft samma adress tidigare. Och idag beslöt vi oss för att omfinansiera medan det går att få någorlunda räntor, så vi blir kvar i San Rafael ett bra tag till. Jag vill ruska om mitt liv lite, skaka mej så att jag vaknar, men vet inte hur.

I lördags (den första maj) skickade jag in min medborgarskapsansökan, trots att jag är enormt besviken och ledsen över nyheterna som kom ut (var det kvällen före?) om Abu Ghraib-fängelset i Iraq. Det är inte ett sådant land som jag vill höra till. Å andra sidan är det faktiskt inte landet som gjort det, utan individer. Vilket inte betyder att ansvaret inte går långt, långt upp. Men det är inte bara i toppen som problemet ligger. Tvivlar på att jag får medborgarskapet i tid att rösta, tyvärr.

Vi förlorade vår katt till cancer för ett par veckor sedan. Jag tog henne till veterinären. Det var sorgligt. Hon var en tredjedel av vår lilla familj.

Det har varit både uppåt och neråt med temperaturerna. Men soligt oavsett, ända sedan det regnade för snart en månad sedan. Här är två bilder från lunchraster. Den första är på gränden (Wiese Street ) där The 451 Group har sitt kontor i San Franciscos Mission District. En otrevlig liten gränd är den också. En hel del drågmissbrukare kommer dit för att injicera, så man måste se upp så man inte stiger på nålar. Och en hel del folk använder den till toalett, vilket är minst sagt äckligt. Vanligt skräp är inte så otrevligt i jämförelse. Av någon anledning förekommer det en hel del oäten mexikansk mat på asfalten. Den andra bilden visar Mission Street med 16th Street borta vid byggnaderna. Inklämd mellan ett par byggnader där ligger gränden.


Annars var jag inte klar med vintern. Efter att ha åkt bräda (heter det så?) för första gången ville jag upp igen, men snön smälte för snabbt och det fanns för mycket att ta hand om. Nu kommer sommaren, med havsdimman. I år vill jag upp och utforska några ökenområden i Nevada.

Posted at 03:10 AM    

Fri - April 16, 2004

En del bilder från min kameratelefon

Här är Susan på vandring med mej idag uppe på Mt Tamalpais. Det duggade lätt - kanske sista regnet vi får tills oktober/november. Vi såg en hel del iris-blommor, men de var lite trötta, kanske av regnet.



Jag i Hilda's Restaurant i San Anselmo igår, där jag äter frukost de flesta lördagmorgnarna med min vän Michael Hall. Solen sken in genom fönstret. Han äter en pannkaka, jag äter 'corned beef hash' (en väldigt traditionell frukost här - lite kött i färs-liknande tillstånd) med ägg och stekt potatis.



Min vän Michael i Hilda's förra veckändan. Vi pratar literatur, filmer, politik, människor: han är ordentligt intellektuell fast man aldrig skulle tro det av hans utseende och beteende.



Här är Hilda's. Den högra av de två glasdörrarna. San Anselmo är f.ö. berömt bland cyclister över hela landet. Den största händelsen på senare tid i stan var att mannen som uppfann Power Bars (de ursprungliga 'energy bars', vad det nu heter på svenska), Brian Maxwell, dog.



Charlie och jag i Moss Landing, fiskehamnen där vi hyrde kajaker förra söndagen. Det var en rolig dag: vi såg havsuttrar, sälar, egretter, änder, komoranter, mm.

Posted at 10:55 PM    

Fri - March 12, 2004